Det är okej eller är det verkligen det?

Igår var jag på orienteringstävling, en så kallad närtävling, vilket innebär att det är (inte bara en tävling nära där man bor utan även) typ träning bara.

Men igår var det faktiskt nära, på andra sidan vägen från Ångström. Gottis.

Orienteringstävlingar är ett typexempel på när mitt problem med att hälsa på folk visar sig. Som igår. Jag såg att en person kom, iklädd snabba glasögon (jag är inte så förtjust i den typen av glasögon, men jag är tydligen förtjust i folk som bär dom).

Men jag såg inte om det var person A eller person B. Så jag sa inte hej.

Till historien hör dock att jag känner både person A och person B.

Bra där Camilla.

Här är en bild på Ankan, Alexandra B och mig när vi får uppmuntringspris från Upplands skogsflickor i samband med min klubbs tävling i april. Ankan och Alexandra fick pris för att de är duktiga juniorer, jag fick pris för mitt ledarskap.
Sånt är kul!

Ett stort problem när jag bloggar är att jag avbryter mig mitt i meningar för att kolla på någon annan flik i webbläsaren. Följden - osammanhängande inägg alternativt motivationstapp. Nåväl. Nu provar jag att skriva i en följd! Fast det tar emot...

Jag kom hem från Dalarna och tre olika boenden på fyra nätter för tre timmar sen. Först bodde jag i stuga i Rättvik på Siljansbadets camping, men flyttade in i en annan stuga för att bo med Alexandra och Pelan. Där bodde jag två nätter, sen skulle de åka hem så då flyttade jag in i mamma och pappas husvagn som flyttat sig från Skattungebyn till Storsveden.

De första två tävlingarna gick i Skattungebyn, som ligger en bit från Mora, de andra två gick i Falun. Jag tycker så himla mycket om Dalarna! Landskapet, folket, dialekten, luften... Oj oj.

Min skada kändes ju redan efter dag ett, så dag två gick jag runt, bortsett från en spurt på slutet men då fick jag ont. På den tredje tävlingen provade jag att köra rehabpass-style på det, och det gjorde inte ont alls! Så idag sprang jag på riktigt mycket, men fortfarande med tvångsgång emellanåt, och det kändes fint fint fint!

Sen var det ju EM också, jag tog lite kort:

Ligger i en liten liten stuga, tillsammans med Pelan, som finns på bild med mig nedan, och Alex, som inte finns på bild nedan. Jag har sjukt ont i kroppen, 5.3 km på 1 timme och 11 minuter låter kanske inte som nåt som borde smärta, men jo. Jag har kalasont i dom gamla skadorna. Skojsigt.

När man var klar med sitt eget vart det EM. Och många orienterare åkte hem. För såna är vi, egos..



Det där var Billan.

Det där med sovmorgon låter minsann vänta på sig.

Söndagens köttning tog slut 01 (!), och klockan 9.15 så var det jag som satt på kontoret. Vi slutade 18.
Jag cyklade till Gamla Studentstaden och hade SIV:s mentorskapsprogramsavslutning, hamnade dock i andra änden av rummet än mina (otroligt fina) mentorer Åsa och Coralie. Men vi ska ses igen efter sommaren, då det är lugnt igen (kommer det någonsin vara lugnt?).

Imorgon ska rapporten vara klar. Riktigt läskigt. 15 hp samlat på ca 30 sidor. Ni som inte kan det här med kompositer, Youngs modul och fibriller kan vara lugna - den innehåller ca tio rader populärvetenskaplig sammanfattning - på svenska. Resten är på engelska. Hyfsat köttigt.

Och imorgon får jag äntligen åka till Dalarna igen. Jag längtar.

Var förresten på Värmlands i fredags och gasque i lördags. Då såg man ut så här:

Obehaglig känsla när man mår illa, hostar som en tok och plötsligt (varning varning danger) spyr en attackspya.
Helt oprovocerat tycker jag. För det var inte nåt igår som gör att man ska göra så, så att säga. Så.

Om kvarten cyklar jag till Luthagen, där väntar en bil och två fina tjejer och tillsammans ska vi till Fjällnora. Jag kör (därav inget sånt igår). Och därute ska vi leka och köra äventyrsbana med en sisådär 30 kids (därav inget sånt igår #2).

Sen ikväll, 18 tiden typ, blir det rapport-köttning. Jag längtar inte på det sättet. Jag längtar efter en sovmorgon.

Tvättstugan. Gunnar T ringde mig när jag vek lakan. Han lyckas alltid ringa mig vid lustiga tillfällen. Två gånger har jag varit på nation och druckit öl, men precis tagit på mig jackan för att gå. Och nu vid lakvikning.  Nåväl. Jag uppskattar folk som går från snack till handling.

Gunnar T är alltså min chef i mitt USM-ledararbete, kan man säga. Han är jättevuxen.

Tillbaks till tvättstugan. När jag pratat klart med Gunnar T (8 minuter och 40 sekunder) och plockat ned all ren och tumlad tvätt i påsen, kommer det en kille in i tvättstugan.

Och det är ju Mattias! Han som knäckte en rubiks kub hemma hos mig när vi hade efter-efterfest. Han är rar. Och där stod jag i gummistövlar, för små träningsoverallsbyxor, regnjacka och rufsig i håret.

10.9 km ska jag springa om lite mer än en vecka, är det tänkt. Orientering alltså. Fågelvägen mätt.

Men jag är ingen fågel.

Jag är en skadad typ. Joggade och gick i 30 min idag (halva tiden på varje). Kanske 3 km då.

Värt.

Jag tog en paus i plugget och läste orienteringsblogg, Janne länkade till gps-trackingen på tredje sträckan, den som sprangs av Albin som är en riktig klippa (skickar kartfil, lägger sprintbana…) trots all tidsbrist han nånstans borde ha.  Nåväl. Jag kikar på den, samtidigt som jag drar på techno, eftersom det blir så stämningsfullt då. (Det hände av misstag en annan gång och passade så himla bra.)

Nåväl. Jag sitter där och kikar. Och blir påkommen av en bekant.

 

Och förstår då hur det ter sig.

Plockade upp en cykel ur fyrisån på vägen hem från restaurangen ikväll.

Men nu till något som tynger mig. Jag har nu varit sjuk i en vecka? Träningsfri lite längre. Skadad i höftböjaren.

Till helgen är den 10mila. Stafett. Jag som sätter mina mål utifrån stafettlöpning. Jag är en lagspelare. Alla ska med.

Det blir inget 10mila skulle jag tro. Jag kan trotsa min snörvliga näsa och rossliga hosta. Att ha ett sunt förnuft när det gäller sånt har jag aldrigt haft. Men då kommer ju nästa problem: Skadan. Jag har som sagt inte rehabat under skadan. Så det går ju inte.

Och mitt i allt detta glömmer jag det nya: Ryggen. Den har jag haft otrevligt ont i ett par veckor nu? Jag har fiskat efter tips på sjukgymnaster i Uppsala utan napp. Hur gör man då?

Jag tittade på mitt gamla försök till träningsblogg nyss, för att se hur länge jag rehabtränade 2009. Där hade jag skrivit om hur jag ville hitta tillbaka, tillbaks till mitt gamla jag. Tränings-Camilla. Tävlings-Camilla. Det är knepigt att försöka ha alla roller samtidigt. Jag hade smeknamnet Party. Jag är nog hellre miss Funktionsmaterial. Eller? Mitt kylskåp talar ett annat språk. Jag skyller på Valborg.

Att arbeta ihop med energigivare. Like. Ett möte på ca 3 timmar, produktivt och awesome.

Mina nya ledarkollegor är superduktiga! Åldern har ingen betydelse... :)

Fjällnora-träffen blir tb och äventyrsbana.

Kamomillte.
Jag tänker på hur Matilda kallar mig Camomill. Och hur mycket jag tycker om Matilda.
Jag tänker på när Johan skrev på min teförpackning.

Men det jag mest tänker på är när den där han var här och sa att man inte kan dricka kamomillte för att det är äckligt.

Står i köket med två systemetkassar framför mig på köksbänken. Skakar ut den ena, och en enkrona flyger fram. Paff.

Tänker att så här bra har jag inte trollat sen Maddes studentskiva.

Skakar ut den andra. Och ett till mynt flyger fram.

JAJA!

Här är Valborg i korthet:

Ikväll var det jag som fick skjutsa hem mamma.

Och hemma i Brottby var det jag som lagade middag. Jag som trodde jag skulle få komma hem till dukat bord.

I alla fall. Paus i Uppsala och allt med Valborg, för att jobba på Silva League, orienteringens elitserie, min klubb arrangerar. Jag jobbar i VIP:en. Oh yesh.

Men först. Jäklar vad jag ska sova. Här i veckan stod klockan på 05.15 för att jag skulle komma ut på rehablöpning 06:00. Det är ju bara galet. Men det hände. Jag har varit duktig på rehab:andet. Ledde till - halsont. Eller ja. Sömnbrist och stress hjälper ju till det med.