Invägning

Ha!
Har gått ned 0,4 kg istället för upp ett par. 

*nöjd tjej*

Med alldeles för mycket energi återvände jag till Uppsala

Ja, jag var sugen på att simma så jag tog mig vatten över huvudet.

 

För att vara snäll mot mig själv bestämde jag mig för att inte plugga innan den 2:a januari. Man måste ha lov också! Och man måste ha lov på båda hemmaplanerna, alltså både i Brottby och i Uppsala. Det är, tror jag, viktigt att vara ledig på samma ställe som man brukar vara oledig.

 

Därför är jag nu åter i Uppsala, efter en vecka i Brottan. Söndag eftermiddag, måndag, nyårsafton och nyårsdagen till mitt förfogande.

 

Allt som var planerat var att min gymnasievän Ellie skulle komma upp måndag eftermiddag, att jag skulle träna måndag kväll och att nyårsmiddagen skulle ätas hemma hos Jakob från klassen (som vi hade år 1-3 på teknisk fysik).

 

Men efter en timme i Uppsala brakade det loss.

 

Imorgon bitti ska jag skjutsa en vän till Arlanda, och sen hinna lämna resväskor hos Jenny, handla alkohol och mat och ändå möta Ellie på stationen vid kl 14. Och tvätta. Haha skjut mig.

 

Nyårsafton ska jag laga lyxlunch till mig, Jenny och Astrid (jippie hon är hemma snart!), och hela dagen kommer ju vara i en dimma så på nyårsdagen kommer jag vakna till liv framåt kvällen och fundera på vad fasiken som hände med all min lediga tid.

 

Tur att det kommer bli kul i alla fall.

Eller ja det kan man ju inte veta.

 

Den där klänningen ska jag ha på nyår i alla fall. Om den är ren. Fan. 

Spänd förväntan

Imorgon smäller det. Kommer vågen visa på samma siffra som när jag lämnade Uppsala? Eller har julgodiset och bristen på träning fått kilona att öka? Stay tuned.  

Sista lördagen på lovet

Imorgon kväll återvänder jag till verkligheten. Projektmöte med Olof. Sen blir det hardcore rapportskrivning och omtentaplugg. 

Men idag har jag haft en sån där strålande fin dag, om än med smolk i bägaren. 

En frulle med riktigt bryggkaffe (har kört instant innan) och peppisar och saffransskorpor från Öhmans som frukostefterrätt. Mmmmm....

Sen iväg till city, eller alltså Össeby IP, kärnan i Brottby. Där mötte jag Cassi, fast hon har gått ned 25 kilogram så hon syns knappt. Hehe. Vi promenerade iväg och fikade inne i skogen på ett fallet träd. 


Sen åkte jag till mormor och morfar, blev uppäten av krokodilen samt fick mina fina julklappsvantar, innan jag och farsan åkte till Sthlm där broder och tre biljetter till Djurgården-Almtuna väntade. Precis som i höstas blev det resultatmässigt jämnt, och DIF förlorade på straffar. Segt och surt. 


Vi satt allra högst upp. Men det var i alla fall kul att se hockey. Mindre kul att det kostade nästan 300 spänn. 

Nu har vi hetsätit en påse chips i falsk bulimi-anda, och själv är jag så sömnig att jag tvivlar på att det händer nåt mer vettigt (eller ovettigt) idag. 
 

Dag 3 på Posten - The X-mas edition SISTA DELEN

Så var det över för den här gången. Imorse gladde det mig, innerligt. 
Mitt på dagen tänkte jag att ett par dagar till skulle allt varit bra. 

Fick återigen en tredjedel av mitt sommarområde, men skulle även köra ett par lägenhetshus där MÖRDARKATTEN bor. Den som attackerade mig genom brevinkastet och klöste mig blodig på handen. 

Dock skickades jag ut på "mitt vanliga" först och skulle komma tillbaks ned och hämta resten sen. Så det hann ändras och jag slapp MÖRDARKATTEN. Istället fick jag vara cykelbrevbärare i ett radhusområde på 150 lådor. Det var spännande och lite kul, har inte cyklat på det sättet på fyra år. Rutinerad postenräv jag är. 

Nu ska jag inte jobba mer. Punkt. Eller kanske kommatecken förrän i sommar. Ingen vet. 

Ps. Passerade en ambulans och en blodig person på vägen tillbaka. Det var obehagligt. 

Ps2. När jag frågade vad jag skulle ha för bil fick jag som svar att 623an passerar där och det står en cykel hos Lennart, ta den. Det var kul sagt och ganska genomförbart. Men sen fick jag en bil. 

Dag 2 på Posten - The X-mas edition (i efterskott)

Åh, glömde blogga om i måndags, förlåt! Förstår ju att ni gått som på nålar. 

Jo, jag kom dit till 7 men tyvärr inte med mariginal som tänkt. Alltså - inget kaffe. In i sorten, det var riktigt chill. Vi hade ju gjort nästan allt på söndagen. Fick instruktion om att hjälpa han jag brukar vikariera för på hans (vårt) distrikt. Sen tog posten slut och vi fick tvångsfika i en timme, för att vänta in andra bilen brev. 

Sen fick jag veta vad jag skulle få dela ut: 35-delen. Alltså en tredjedel av vad jag brukar ha på sommaren. 

Så det var ju gjort ganska snabbt. Jag var tillbaks först på kontoret, gjorde lite eftersändningar och fikade. Fick åka ut med reklam till en som fått med sig för lite och sen fika igen. Och till slut så möblerade vi om i lunchrummet för att få tiden att gå. Sen fick jag åka hem. 

På fredag väger varje hushållsreklam 500 g, och en lokaltidning ska ut. Blir en tung dag, dubbelt menat. 



Juldagsblogg

Det är ändå, om man bortser från att julen borde vara vit, något fantastiskt fint med det här vädret. I alla fall om man får orientera i det. 

Ena eldsjälsfamiljen i min klubb, Carlbergs, ordnade Juldags-OL i Vada precis utanför Brottby (denna världsmetropol!) och jag som dragit på mig en förkylning tog mig ut i skogen på promenad i alla fall. 

För att göra lite mer träning av det hela stoppades kompassen i fickan första kontrollerna, det gick både bra och dåligt. Sen smög den sig fram igen på långsträckan, men jag försökte att inte kika för mycket på den. Gick hyfsat. 

Det var riktigt kul att se så många på träningen, vi måste ha varit nära 30 st. 





Dag 1 på Posten - The X-mas edition

Kl 13-16 en söndag. 

Sortera julkort och andra brev i försorteringen. Småsnacka med Charlotta som läser STS i Uppsala. Lyssna på alla goa saknade ordinarie. 

Men sen. Baam. 

"Camilla du får köra ut klumparna på 35 och 38". 

Det vill säga, iklädd min röda toppluva fick jag köra ut alla paket till postnummer 184 35 och 184 38 idag. Och söka kund. Önska God Jul. Mysigt. Min favorit under kvällen var den sista. En liten flicka och en liten collie öppnade dörren och tog emot paketet. 

Och det var fint att köra samma gamla skruttbil som vanligt, den på bild i inlägget nedan. Den jag kört in i saker med och blivit påkörd i. 

Imorgon blir det 7-15.45, och inte på mitt distrikt eftersom min ordinarie jobbar. Hoppas det blir kul. 





 

Knegaren

Igårmorse vaknade jag på soffan. Hade jag kvällen innan bråkat med min kudde så att jag var förpassad ut i vardagsrummet? Vet inte. Det var ju livat i fredags. 

Jag smög mig in i sovrummet utan att få en utskällning och sov vidare. Och sen vaknade jag upp alldeles obakis. Händer ju aldrig!

Men istället är jag fortfarande sliten idag. Om en och en halv timme ska jag jobba, idag är det bara sånt där extra-arbetskraft-för-att-sortera-alla-julkort. Imorgon kan det hända att jag får köra som på sommaren, fast det är vinter. Det kan bli kul! 

Mindre kul är att jag börjar 7.00. 



LIVE från mitt intressanta liv!

Ja alltså. Nej. Men denna ledighet som nyss drabbat mig har fått igång min vilja att skriva saker.

Egentligen slöglor jag bara på tv, dricker en slatt vin och äter choklad. Och chokladen är vad jag vill prata om.

Forrest Gump sa ju:

My momma always said, "Life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get."

Och jag har alltid tänkt på att det stämmer när man får en äcklig chokladbit, med livet liksom. Man trodde det skulle bli bra men så blev det körsbärslikör.

Men nu sitter jag och äter mina chokladpraliner och tror att allt ska vara äckligt men plötsligt var en god och då har man hetsat i sig den snabbt och inser när det är försent att man skulle ha njutit....

Och förresten

Jag äter lagom bra igen. Ifall någon blev orolig.

Min sargade kropp

När jag var tonåring började jag uppleva problem med ryggen. Gick till en sjukgymnast, som konstaterade att jag var överrörlig i rygg och knän, men stel i höfter och lår. En dålig kombo.
 
Hon sa att jag inte borde hålla på med fotboll. Jag höll på med fotboll.
 
Annars var det mest att inte sitta som en idiot på stolar samt stretch av stela muskelgrupper som var grejen.
 
Nu är det väl kanske 10 år sedan det där började. Det är 5 år sedan jag slutade med fotboll. Kontinuiteten i träningen försvann, skadorna dök upp.
 
Höftböjaren började protestera efter tävlingshelg i Sundsvall. Vilade och käkade Voltaren. Utan resultat. Träffade sjukgymnast, hittade övningar samt fick en bra träningsmodell av min coach.
 
Sen brakade studentlivet loss.
 
Utöver höftböjaren har även hälsena, rygg, utsida höft, knän och bäcken bråkat under åren. Har vant mig.
 
Och jag har lärt mig. Jag har lärt mig att det sämsta jag kan göra, både för kropp och själ, är att låta bli att träna.
 
Så ni som ännu inte fyllt gammal, lär er av tant Öhman:
 
Träna kontinuerligt. Träna lagom (efter förfåga alltså). Träna smart.

(...)

Alltså. Känslan som uppstår när du får veta att din mamma läser din blogg kontra känslan som uppstår när du inser att din mamma slutat läsa din blogg. 

Aptitlösheten

Jag har skrivit om det förut. Men man är ju människa och upprepar sig. Eftersom historien gör det. 

Jag och mat. Sen jag var 16 år. Det händer ibland, jag tror inte det varit så illa som då. Men jag liksom tappar aptiten på morgonen, och så som det var då tyckte jag illa om skollunchen så då blev det inte mycket ätet. Lägg på lite tonårsbekymmer på det så har man plötsligt någon form av ätstörning. 

Jag kommer inte ihåg hur det löste sig då. Men jag vet att det händer ett par gånger om året sen dess. Och nu är jag där igen. 

Jag tänker att det löser sig av sig själv. Det borde ju vara svårt att inte äta när det vankas julmat. 

Känslor är orättvisa

Känslor är lurigt.
 
När man ställt klockan på 7 en lördagmorgon för att man ska hinna plugga brutalt mycket, löpträna ett distanspass och sen gå på en fest, men inte kommer ur sängen förrän kl 9 p.g.a att man drack två starköl och många koppar glögg kvällen innan och kom hem en timme senare än tänkt plus att en hård och stressig vecka kört slut på en, ja, då blir man arg på sig själv.
 
Sen går man in i köket och blir arg på sig själv för att man är så dålig på att hålla ordning, trots att stökigt får en att må dåligt.
Man ser sin banan på köksbänken, den börjar bli alldeles för övermogen, så då blir man arg på sig själv igen för att man inte äter så mycket frukt som man borde.
 
Men sen så kommer smset från gruppkollegan att han försovit sig och blir sen till Ekonomikum där vi ska ses. Och plötsligt är man inte alls arg på sig själv längre, plötsligt är man arg på honom.
 
Känslor är orättvisa.

Det finns dagar

Det finns dagar som börjar på fel sida men sen reder ut sig innan de återgår till fel sida igen. 

Pillrena gör mig trött och att vakna på morgonen är en större pina än vanligt. Men när det, dusch och frukostpackning var avklarat, en bussfärd med folks läckande hörlurar lagt bakom mig och när jag släppt att dom som bjöd på kaffe, glögg och pepparkakor på stationen inte bjöd mig vände det. 

Regionaltåget var ett lyxigt grått tåg och jag kunde jobba och äta frukost på vägen till Stockholm. Jobbade en timme innan vi lyssnade på föreläsning om skolsegregering. Pilotkörde vårt spel, som fungerade bättre än väntat. Blev bjuden på lunch av vår huvudhandledare. Jobbade mera, inne i ett flow. Log hela vägen till stationen. Jobbade på tåget hem. Mötte upp Mattis och Jenny och åt middag på Upplands. Gick på glöggfest hos Karin. Men där vände det igen. 

Hon lämnar mig typ 17 veckor nu. Så vi sa hejdå. Smärtsamt. 

Men allt det här känns så fel att prata om. För idag fick jag veta att någon jag känner har en hjärntumör. Men vad kan jag göra?

Framsteeeeeg igen!

Fan, vågar mig på TVÅ Håkan-låtar idag. 

Hejdade mig

Jag tänkte först instagramma denna bild men sen kom jag på att jag bara skulle ha gjort det för likes och det är ett osunt beteende så det blev inget. Hellre här, här får man inga likes!



En dålig resumé av orienteringsåret 2013.

Igår satte jag mig ned och påbörjade en planering, eller översikt åtminstone, av orienteringsåret 2014.
 
Det finns något lustigt och lite gulligt i att jag gör så här, låtsas att jag vore nån form av elit, när jag verkligen inte är det.
 
Nåväl, vet ni vad jag ska bjussa på? En utvärdering av 2013! Fruktansvärt intressant va?
 
Okej, året började bra, ja förutom att jag hade problem med knäet. Jag körde mycket styrka och mycket alternativt, antagligen för att jag ju hade gymkort. Trappade upp träningen lugnt och smart och genomtänkt, och första bakslaget kom först i mitten på februari. Överlag sov jag dåligt. Sen i mars och april kom orienteringen igång, men en obalans i resten av livet skickade sjukdom på mig. Igen. Maj och juni gick bra, juli förpestades av långvarig och allvarlig förkylning efter den fina veckan i Sälen. Kunde springa O-ringen.
 
Skadade foten i augusti, och åkte sedan på sjukdom då jag sprang trots sjukdomskänsla. September blev bra ändå, men sen la jag ned det här med träningsdagbok.
 
Så tittar man på resultaten från säsongen så har jag ändå mäktat med en del, trots mina dåliga förutsättningar.
 
Vad som saknats är grunden. Det där genomgående stabila. Hjärnan har nog också saknats.
 
Men det där var ju det fysiska! Det tekniska då? Ja. Skapligt skulle jag vilja säga. Klarade inte av Bodens detaljrika karta särskilt väl, men hade ett par hösttävlingar där jag spikade mer än jag typ någonsin spikat förut.
 
Och det mentala... Ska jag ens nämna den delen. K a t a s t r o f. Brist på själkännedom ledde till brist på självförtroende. Bland annat.
 
Sååå 2014, vad händer då?
 

Framsteg

Idag vågade jag till och med mig på en halvminut Maggio/Hellström!

Men jag glider nog snart tillbaks till pianomusiken, så jäkla skönt när folk håller mun.

Musik och känslor

Just nu går jag igenom en period av låghet och har svårt för låtar som leder till känslor. Eller ja, som sätter ord på känslorna. Så i måndags började jag lyssna på, och tycka om, klassisk pianomusik. 

Det hade jag aldrig trott. 

Men idag vågade jag mig tillbaka till musik med text igen. Det verkar gå bra. Kanske mår jag även bättre. Svårt att säga. 

Lite som när man vet att man ska ha en kontroll inne i ett risigt grönområde. Man kan inget göra mer än att lösa det när man kommer dit. Så känner jag nu, inför helgen. 

Men man kan påverka sin inställning. Jag ska skrika ut mitt grönområdes-mantra hela helgen. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå mig. Men här är det: Micke Wehlin! 

Jag längtar efter:

Att dricka öl i bastun med Jenny B. 

Tänk om folk kunde vara snälla

http://nojesguiden.se/blogg/kakan/det-rinner-inte-alltid-av

Den underbara symboliken

Jag kommer hem till mamma och pappa med en påse trassligt garn. De tar varsin del och reder ut det. 



1 timme och 40 minuter av välbefinnande

Jag springer sällan med musik. Det har hänt nån enstaka gång. Några fler gånger har jag sprungit eller promenerat med radiosporten i öronen, när DIF haft någon viktig match. Men ska man ut på löppass och få mer än bara träning är det skönt att låta tankarna flyta runt utan dunk. 

För det är något så meditativt med att bara vara med sig själv ute i naturen. Samtidigt som knäna börjar gnälla kommer lyckan smygandes till mig. Och jag minns vad som är viktigt i livet för mig.

Simon skrev om något liknande här, http://sajmoen.blogspot.se/2013/10/motet-med-mig-sjalv.html?m=1, men personen jag träffar ute i skogen har inget vackert löpsteg med spänst i. Hon tänker dock ljusare tankar än jag. Lite mer som jag tänkte förr. 

Jag behöver hänga med henne oftare. 

Distanspasset inleddes ned mot och runt kung Björns hög, fortsatte in i Nåsten och bort till Fäbodarna, sen förbi KG i Norby och hem. Isen brast under fötterna på mig flera gånger, men bara två av gångerna hann vattnet in genom skorna. 

Och det blev bara nån kilometer av snöpulsning. 


Stockholmsmörker

Vi har eget kontor. Det är bra. Vi har inga fönster som vetter ut mot världen. Det är dåligt. Eller kanske bra. Slippa se Stockholm. Men Jag börjar vänja mig vid Stockholm nu. Efter att ha vänjt av mig under mina snart fem år i Uppsala. 

Trots att vi är belägna två minuter från Hötorget slipper man undan folkmassorna. Det gillar jag. Man är ju folkskygg. 

Bland folk jag inte skyr finns Matilda.  Henne älskar jag. Underbara finaste mattab. Sov hos henne inatt, för att slippa resa hem efter julbordet. Vi redde ut saker om livet. Ibland är det som jag tror att jag bara drömt, när jag träffat henne. För det är så himla fint med så mycket kärlek och då kan det ju inte vara verkligt. 

Verkligt är däremot att deadline på projektet snart. Men det ska jag inte tänka på ikväll. Ikväll ska jag träffa två vänner jag aldrig träffar, äta pasta och dricka rödvin. Känns bra. 


UTH - deppiga ord men glada bilder!

Planer och längtan.
 
När inbjudan till årets UTH, Uppsala träningshelg, kom ut, blev jag så pirrig och taggad att jag svidade om, drog en vodka-shot och åkte ned på stan och dansade hela natten. Hjärnan fick inte riktigt ihop trådarna på rätt sätt där.
 
När det var dags att anmäla sig blev jag lite ledsen över att jag kanske skulle missa fredagskvällsträningen, men det löste sig eftersom vi skulle ha en obligatorisk föreläsning i Uppsala den dagen.
 
Längtan var intakt, peppen likaså.
 
Men när är livet någonsin lika bra som man hade hoppats på?
 
Uppladdningen inför träningshelgen, som var tänkt att kallas vinterträningsstart för mig, blev sjukdom och stress och ja, bakfylla. Inte så ansvarsfullt.
 
Gick och joggade fredagssprinten, med medioker orienteringsförmåga från min sida. Lördagsförmiddagspasset var jag tvungen att ställa in för plugg. Lördagseftermiddagspasset kunde jag inte köra på grund av (förlåt att jag skriver det) magsjuka. Tog det suuuuuuperlugnt hemma för att orka hela söndagen. Vaknade upp med lite halsont. Fan fan fan.
 
Pallrade mig iväg till ultrasprintarna och lunchen i alla fall, och kvalet joggade jag lugnt enligt plan, men finalen råkade jag hetsa precis som alla andra och det straffade sig men en alldeles för energifattig och deppig eftermiddag.
 
 
Ankan är frusen från långpasset men laddad inför kvalloppet.
 
Hilda spurtar i mål som en av de bästa tjejerna
.
Ankan kommer i mål efter några blunders :D
 
Lunch i KG, nom nom nom!
 
Kvalitetsåterhämtningstid för Karna, Hamme och Jakob.

Samantha stretchar inför finalen.

Och solen sken.
 
 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0