Teschda

Jo men visst sörru.
 
Här sitter man på Ångström en tisdagskväll. Lite omväxling från Pollax. Eh.
 
Ikväll ska vi käka våfflor och göra inflyttningspresent till Aleksander och hans roomie.
 
Igår tränade jag med Linné på Rockgympa, nu har jag ont i knäet. Men var det vänstra jag hade ont i förut? Nu är det i alla fall högra. Misstänker att dåliga skor är boven.
 
Peace out!
 
 

Vicken vecka nio

Ja, så här är det:
Den här veckan är helt klart den vecka som hittills under 2013 gjort mest intryck på mig.
 
Det började som sagt bra med drömuppvaknandet i måndags till underbara One Direction (okej vad skrev jag nyss?) och en ansvarsfull skoldag. Tyvärr skulle inte 8-17 varje dag den här veckan räcka. Tyvärr skulle jag inte klara mig helskinnad.
 
I onsdags nådde jag botten. Programmeringsuppgiften dödade mig. Allt var svårt. Lönlöst svårt. Jag kände inte att jag kunde fråga de andra mera. Störa dom. Jag brast. Som tur var har jag koden till Futf-rummet, så jag gick in där och grät ett tag. Ingen märkte något.
 
Men eftersom botten ju faktiskt var nådd vände kurvan uppåt. Fredrik H la sin själ på att förklara tankebanan för mig, och jag kunde faktiskt komma någon vart. Torsdag morgon gick jag förbi vår supersnälla föreläsare och fick hjälp (det är han som lite låter som en präst under gudstjänst, positivt sätt), och på torsdag kväll satt jag med några andra och plötsligt var jag klar med koden och livet var underbart.
 
 
Fredagen bestod mest av rapportskrivande, deadline var tydligen lätt flytande så kl 19 lämnade jag min mina 10 sidor. Sen åkte jag och Astrid fel med bussen, åt sushi och kollade film med Karin.

Lördag och Naturvetarbalen. Saker som kunde gå fel gjorde det men å andra sidan gick det bra ändå. Det var kul i alla fall. Söndagen bjöd på pluggfika på Gotlands med Gustav och Astrid (Karin jobbar där) och fika hos mig med Jonas och Ellinor. Jag lyckades för andra gången i mitt liv med konststycket att komma senare än mina gäster.
 
 
 
Sen till kvällen skypeade jag med Jenny-love i San Fran. Hon är så fin men Skype ville inte som vi ville.
 
Nu är det dags för en härlig vanlig vecka och jag längtar. Jag är glad.

Jag är kär i min iPhone

 
Och jag förstår att det hela gör mig till en fjortis. För den som saknat mig på quizkamp och instagram, mitt namn är t_claim. Så. Internt. Skämt. 
 
Annars ska jag på bal ikväll.
kr

Tööörsdag

Åh, kamrater, släkt och främlingar!
Så försakad denna blogg varit. Förlåt. Jag är dock osäker på om jag kan använda ordet så där. Försakad.
Jag tror jag måste läsa mer.
 
I vilket fall, den här veckan... Sist jag bloggade här var det ju måndag morgon. Jag visste inte då hur den här veckan skulle utveckla sig. Men det har varit ganska hemskt. Och än är det inte slut. Jag har en deadline imorgon på en programmeringsuppgift som varit riktigt galen. Och än är jag inte klar.
 
Men på det glada kontot har jag gymmat, fått min iPhone och varit på Yoga den här veckan.
 
 

Hittills bästa måndagen i mannaminne

Åh, underbara måndag!
 
Radioklockan på 5.55, vaknar och misstänker att jag som brukligt kommer snooza och försova mig och inte orka upp förrän 7. Jag hade fel. För 6.11 börjar helt magiskt underbara (jag har sagt det förr, vet inte om jag egentligen kan stå för det här, men det är en halvinterngrej och jag är såld) One Directions Kiss you spelas och jag flyger ur sängen, dansar upp på vågen (som visar mindre än sist, yey!) och hela vägen in i duschen.
 
Och nu, sitter jag för första gången den här terminen i ett grupprum från 8-ish och pluggar (har öppnat rätt terminal och tagit upp pärmen).
 
Plus att jag nog minsann tänker kalla mig frisk idag.
 
 Åhhh just jag glömde. Ribbing är tillbaks på dn-bloggen. Hurra!

Nej nu.

Nej vet ni vad. Nu är det dags. Igår nådde jag en slags mental botten där kring läggdags (dock under febertendenser) och nu orkar jag inte längre inte orka. Om någon hängde med i den där meningen.
 
Så där igår, när jag egentligen ville skrika ut ett Flogsta-vrål, satte jag igång och städade. Någonstans borde jag väl förstå att (låt mig räkna) 7 timmars skojigheter efterföljt av nästan ett dygn oskojigheter plus lite mer livångest av modellen vad-gör-jag-med-mitt-liv-är-det-så-här-jag-vill-leva-eller-vad-håller-jag-på-med-stuket, inte är direkt vad jag vill ha.
 
Uppenbarligen trasig tjej.
 
Dags att lyssna på nyårslöftet igen. Dags att inspireras av detta. På rätt sätt alltså.
 

Inget nytt under solen

Ja det är väl som vanligt.
Tränar på bra, lite för bra nästan, och åker på en förkylning som inte nöjer sig med att besvära mig någon dag utan istället hänger i länge. Jättekul. Dock är jag inte jättesmart utan trotsar min sjukdom på de dumma sätten. Ute och ränner liksom.
 
Men igårkväll när jag inte gick hem när jag borde, ja, det var ju faktiskt lite utav meningen och mitt öde osv. För det var en liten liten liten detalj den där kvällen.
 
Nu vet jag vad den där heter.

Födelsedag

Den 2:a februari firade denna blogg FYRA år. Det här är inlägg nummer 1389. Fatta vad många inlägg det är. Nu ska jag drömma sött om snabba ben.
 
Ps. Följer ju pinsamt (eller är det pinsamt? Jag har svårt att få perspektiv) nog Harry Styles twitter. Tycker han skriver lite... omoget. Men, killen är -94. Såeee.

Motarbetad av facebook

Det bästa sättet att slippa tänka på någon är ju att slippa utsättas för den personen. Liksom, så behöver man inte ägna en endaste energidroppe på den personen.
 
Ansiktsboken har en chattinställning som gör att man kan klicka i så att vissa personer inte får se att man är inloggad, med den fantastiska följdinställningen att man själv även slipper se att hen är inloggad. Så himla mycket win när man ska låta bli att tänka på någon som gör en arg.
 
Men nu, jag klickar febrilt på "Stäng av chatten för xx" men den vill bara inte. Jag känner mig lurad och jäkligt motarbetad. Måste helt enkelt ta till nästa nivå - inte hänga på facebook så mycket. Suck.
 
Låter snygga-snälla-superfina Sofia illustrera mina känslor:

FAN som i... fantastiskt?

Jag satt på Ångström och var nervös. Inför en träning. Natt-träning. I Lunsen (svår terräng för den obra). Och ingen jag känner skulle vara med.
 
Eller, jovisst, men ingen som kunde hålla mig i handen och ta hand om mig när jag, som nuförtiden, blir rädd för hästar, eller som alltid, blir panikslagen av folksamlingar.
 
Jag törs inte och åker hem.
 
Kom till bussbytet. 7:an var sen, jag frös i mina fejk-converse och leggings.
 
Jag skiter i det och åker hem.

Kommer till klubbgården och ska byta om. Det är kolmörkt och ingen där. Är det inställt på grund av snöfallet? Går in och börjar byta om.
 
Men då åker jag väl hem då.

Men så kommer träningsansvarig så det är visst träning. Fortsätter byta om. Har glömt sporttopp. Är ju ingen Dolly Parton men springer utan sporttopp? Näeee.
 
Inget annat att göra än att åka hem då!

Ringer Balettstjärten som har nyckel till klädförsäljningen. Köpa ny kanske? Hon ska inte träna. Hon berättar vilka andra som har nyckel. Jag går ut och tittar efter dom. Nope. Träffar på Rassmus. Frågar om han har nån. Svaret var (tursamt nog där kanske) nej.
 
Nej då blir det inget då jag åker hem.

Gör nåt out of character och träningsansvarig visar sig faktiskt ha en extra! Hurra! Byter jättesnabbt om det sista och hoppar in i en random bil och åker iväg.
 
Men det var ju natt-träning i Lunsen, jag som gillar Lunsen nu i modern tid, har ju gjort en teknikträning med bravur och vunnit en tävling där. Ikväll? Not so much.
 
1:an. Misslyckas totalt, springer ut till gångväg och börjar om. Kommer till samma ställe igen. Uhu. Fattar grejen och tar kontrollen.
 
Saker fungerar väl okej efter det, är slö och mina hamstring dör, men så var det 5:an. Samma grej igen. Jag är ju för fan på rätt väg och har stenkoll men så hittar jag typ på att jag inte kan lita på mig själv och fuckar ur. Hinner precis tänka att
 
Men nu pallar jag inte mer! Snart åker de andra hem!
 
men så snubblar jag på kontrollen. Typ.
 
Sen var det ju svårt att ta sig i mål från sista kontrollen på grund av trötthet och lesshet. Men det är okej.
 
Och i bilen hem känns det ju ganska bra att ändå varit ut i snörusket på ett pass.
 
Fast det slutar ju inte där. Duschar i min ensamhet i klubbgården och när jag är klar att gå är klockan 20.20 och bussen går 20.23. Jaja. Börjar gå, ser bussen köra förbi uppe vid vägen. Kommer till korsningen och se därborta vid hållplatsen står ju bussen stilla. Springa? Nä, den är nog tom och trasig. Men det sitter folk där. Är precis vid dörren när bussen startar och åker iväg. Av någon anledning försökte jag inte få åka med. Trots att den uppenbarligen stod och väntade på mig i 200 meter... Gick istället en kilometer på mina ledsna ben och tog bussen därifrån
 
Men sen.
 
Sen var jag äntligen hemma.
 

En måndag som började kl 12 eftersom söndagen tog slut klockan 5

Bra beslut och dåliga beslut.
 
Hanning bjöd på middag på V-dala och det inkluderar ett par drinkar... Därför kändes det vettigt att crasha en Super Bowl-tillställning och komma hem först kl 5. Men amerikansk fotboll var faktiskt skoj.
 
Ikväll var det första etappen av Tour de Linné, en sprint i Rickomberga. Medan jag sprang tänkte jag att om jag sprungit på Lovan så hade jag fått stanna och prata och kanske tagit en fika och fått jäkligt lång tid. Sen fick jag tillbaks koncetrationen igen.
 
Det blev sedan Rockgympa och en olycka skedde tjejen bredvid mig. Det var inget superallvarligt, men jag känner mig trygg med att jag kommer arbeta med trasiga datorer snarare än trasiga människor. Kroppen är obehaglig...

Hann med mycket i natt

Jag var på Kuba, det var en fantastisk miljö som jag som tur var tog kort på. Där flög jag genom att vifta jäkligt fort med benen, sprang runt uppe på taken och tipsade en gammal grannes föräldrar om hur de skulle få igenom en penningtvätt.

På spåret hos Nisse

Jag blev i all hast och förbifart inbjuden till en killkompis på På Spåret-afton. Tog mig friheten att tacka ja, trots att old-Camilla skulle ha tackat nej eftersom inbjudan troligen bara var en artighetsfras.
 
Väl där möts jag precis som sist av ett NHL-tvspelande. Blev erbjuden att spela själv. Försökte. Svårt. Närapå lika svårt som att spela i verkligheten. Vet inte hur men min tvspelsgubbe ramlade lika mycket som jag gör på skridskor. Trots det var jag i högsta grad inblandad i den matchsituation som ledde till mål för mitt lag.
 
På Spåret. Första resan, första 10 poängsledtråden. Minns inte ordagrant vad de sa, men faktum att det var bilväg med vänstertrafik och en ordvits gjorde att jag utbrast Oxford innan jag hann tänka.
 
Ridå.
 
Nej nej, det var rätt. Men vem sitter i ett sällskap på ca 10 pers och är "the new one" och säger svaret så där?
 
Jag höll mig tyst sen. Utom när det var musik och jag i glädje brast ut "Kjelle Höglund" när det spelades Genesarets sjö, en av mina stjärnmarkerade låtar på Spotify.
 
Sedan lirades Pictionary med Paint. Det var kul.
 
Aa just det, var större delen av tiden ensam tjej på denna tillställning. Något jag kanske inte direkt reflekterar över. Går ju F. Korv:ighet är ju vardagsmat =)
 
 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0