Hemma från Sälen!

Jäklars vilken vecka.
 
Jag som är känslig för att leva för nära människor jag känner och tycker om under en längre tid, är ju ännu känsligare för att leva för nära människor jag inte känner... Släng på lite PMS så har ni det negativa med veckan i Sälen. Det och att jag hade lite infektion kvar i kroppen sen Jukola.
 
Men nu till det positiva: Resten!
 
Det är kanske lite knasigt men jag minns mest träningarna som även vi arrangörer fick köra. Jag körde inte alla erbjudna pass, lite vett har jag ju i skallen, men de jag körde... Mest glädje under sprint-OL i Tandådalenbackarna och kontrollplocket i Hemfjällstangeln (plock och plock, jag ritade en bana som var så underbar att genomföra). Passet i Hemfjällstageln var underbart. Lagom med sol. Underbar utsikt. Inledande tuffa uppförsbackar. Sen ett par kontroller i sluttning. Följa en riktigt lång sluttande ås. Och avsluta med myrlöpning. Jag ville att det aldrig skulle ta slut.
 
Så nu är Rikslägret slut, jag är lika träningsmotiverad och orienteringssugen som man vanligtvis endast är när man är sjuk eller skadad, och jag hoppas kunna få tag på riktigt snygga bilder från chefen så småningom.
 
 

Otur i alla sinnen?

Sätter mig på bussen mot Borlänge. Ett litet barn skriker så stoppar i hörlurar med musik. Nästa hållplats: en dam stinker rök. Jag bytte plats. Nu har jag hamnat på en plats med mindre lyxigt benutrymme som pajar känslan för mig och en gardin mitt i fönstret som förstör för synen.

Undrar när smaken påverkas...

Bjussar på en selfie jag tog i Tandådalen, på en av träningarna här uppe. Ville inte bli påkommen så jag tog kortet snabbt och blev lite skev...

Hej, det är jag som hör av mig

Ja, jag kunde inte låta bli.

Det är mycket att göra så det blir inte mycket fritid just här.

Det får vara.

Midsommar samt strandsatt i Borlänge

I och med dagens resa skulle jag inte fira midsommar. Men så blev det lite firande ändå, och en rejäl dos livskvalitet!

Jag och Karna cyklade ut till Hammarskog, en ganska lång men helt underbar sommartur! Väl där hade vi picknick, åkte hölass (fast det var halm), tittade på söööööta djur, beundrade midsommarstången som Karna varit med och gjort, åt glass och skaffade riktigt röd hy.

Sedan cyklade vi hem till Karna i Lilla Sunnersta och grillade och tjejsnackade om livet.

Fantastiskt fint.

Idag åkte jag först till Stockholm för att krama Natalya hejdå, hon ska iväg på utbyte nu. Sen tog tåget mig till Borlänge, men här är jag fast. Vi väntade in ett annat tåg i Sala, så jag missade min anknytande buss med några minuter. Nästa går om ett par timmar.

Jag är inte bitter, jag kommer ju fram i lagom tid ändå och jag fick kaffe och croissant som lite plåster på såren, men lite tråkigt är det ju att bara sitta still.

Man kanske ska låsa in väskorna och springa en runda? Fast det är ju taskigt att lukta svett på bussen sen.


Nu sitter jag och väntar på en buss i Borlänge.

Appen: Ica handla

Asså hjälp vad det kittlar i magen av min nya app. Ica handla. Så bäst. Kolla: man kan välja att optimera sin handlingsrunda utifrån butik. Så sexigt.

Post-Jukola.

Jo alltså. Det som skiljer 10mila-bakfyllan och Jukola-bakfyllan är att den sistnämnde faktiskt har alkohol med i bilden.

Jag har redan gett en redogörelse på Facebook för hur tävlingarna gick, i korthet var jag toknöjd med min sträcka (jag hoppade in i Rodhens andralag) men tog ut mig så pass mycket att jag inte klarade av att rycka karta 563 utan tog 536 och gav bort i växlingen. Katastrof.

Festen hem på båten var för kort, så det blir när man åker från Åbo och inte Helsingfors. Men den innehöll buffé, snabbförfest, karaoke och dans.

Pre-Jukola

1624 herrlag med 7 löpare. 1235 damlag med 4 löpare. 16308 personer. Det närmar sig årets höjdpunkt, Jämsä-Jukola 15.-16.6.2013, stafetterna där det inte går att komma sist.
 
 
Jag är alltså inte uttagen att springa i helgen. Men eftersom min klubb råkade tappa 3 dam-juniorer/-seniorer till i år, och bland oss som är kvar är det nån som ska på Summerburst, nån som ska på sin dotters studentutspring och lite så där...

... så var det väntat. Jag konkurrerar inte ut mina klubbgubbar. I herrstafetten är VÖOL:s medelålder 42 år, men den dras ned av Fredriks 27 år.
 
Men alltså. Årets höjdpunkt. Jag älskar (nästan) alla delar av denna resa.
 
  • De civila personernas miner på terminalen när ett par hundra personer iklädda träningsoverall sitter på sina stolsryggsäckar på terminalen i Värtan
  • Ruschen för att komma på båten och slippa köa till köttbullstallriken i restaurangen
  • Smärtan i kroppen när man inser hur tidigt man ska upp dagen efter och ställer in klockan
  • Hetsen på frukostbuffén, och knepen för att sno med sig mat ut
  • Den obligatoriska repliken: "Vi lämnar danskorna och finskorna på terminalen" när man låser in hemfärdskläderna inklusive skorna då i skåpen.
  • Bussresan i Finland, i år 4 timmar ut till ingenstans.
  • Den interna VÖOL-tävlingen, som är allt annat än PK - NMK!
  • Boendet i militärtält inkl snarkningar
  • Venlaspänningen
  • Bastuölen
  • Finska tanternas ogenerade manér
  • Herrstarten. Alltså 1624 pannlampor, en människohop som aldrig tycks ta slut.
  • Ambitionen att gå upp lagom att se upplösningen av herrstafetten där vid 5-snåret
  • Känslan när man vaknar 5 och ångrar sig och somnar om
  • Bussresan tillbaks till hamnen, festen började redan när man kom i mål och fortsätter på bussen med otaliga pissipausi
  • Den smutsiga blöta väntan på terminalen på båten.
  • Ruschen på båten för att hinna duscha innan första sittningen på buffén
  • Tävlingarna i spa:et, vem kan hoppa bomben så det skvätter mest, simma flest längder (2 m) under vattnet osv, det onda man får i rumpan av att åka vattenruschkanan när man slår i botten
  • Hyttfesterna
  • Dansgolvet
  • Det förinspelade "Please - do not dance on the tables"
  • Misären man upptäcker framåt natten och känslan av att man borde ha gått och lagt sig tidigare
  • Smärtan i kroppen när båten kommer hem till Stockholm
  • Känslan när man skingras och hur mycket bättre allt känns när man tänker på skåningarna och norrmännen vars resa fortsätter i många timmar till, medan man själv är hemma om någon timme
Typ så.
 
 
 

Känslan just nu

http://youtu.be/Tfx9636fuGU

Självkänslan: låg

Åh herre!

Det går bra nu. Not. Har ångestpluggat en vecka (inte effektiv) och skulle skriva tenta idag. Dissat vänner och aktiviteter, varit nedstämd och tråkig. Och till vilken nytta?

För imorse åkte jag inte till pollax. Andra tentan i rad jag skippar.

Och jag låter känslan av att vara värdelös ta över. Den genomsyrar allt.

Inte känns kroppen bra heller. Efter Ekebyloppet följde två vilodagar med sliten kropp och lätt sjukdomskänsla. Igår försökte jag springa en runda i icke-ansträngande tempo. Men kroppen är ju så himla trött ändå?

Jag förstår ingenting. Men jag längtar till juli då jag börjar på Posten. Bästa jobbet.


Så. Nu ska jag försöka ta tag i mitt liv, praktisera lite positivt tänkande och mental träning. Verkar ovettigt att gräva ned sig i negativa känslor.

Mitt bland myggorna fann jag min ungdom

Fettstock. Jag var inte där när det begav sig men jag var där nu. Nära att jag inte åkte. Men jag är glad att jag ändrade mig. En del av vännerna från förr är fortfarande vänliga. En del var kanske inte det. Men en del var så där fantastiskt fina att hjärtat snörper sig lika som min mun på bilden från ekebyloppet.

 

 

Ekebyloppet

Har. Så. Ont. I. Låren.
(Lätt glädjande ovansidan av låren, tyder på att mitt löpsteg förbättrats i och med att rätt muskler använts)
 
Igår sprang jag för första gången i mitt liv milen på tid. Jag har ju sprungit en mil eller längre tidigare så klart, men det här var första gången som jag sprang en tävlingsmil ren löpning.
 
Därför, och för att jag haft en tråkig känsla i kroppen ett tag nu, var målsättningen både låg och realistisk.
 
Jag ville klara en timme, och skulle jag vara nere och nosa på 50 minuter skulle jag vara tokigt nöjd.
 
Det började lite för bra. När loppet startade kändes benen piggare än när jag cyklade till Ekeby, och jag höll koll på klockan som sa att jag sprang 12.5 km/h (vilket skulle leda till en sluttid på ca 50 minuter (banan mätte strax under 10,2), och jag glömde plötsligt bort min taktik att absolut inte ligga över 12 km/h. Men det kändes ju så bra!
 
Men sen var det ju där med att ju längre man springer desto tröttare blir man. Tänk att jag inte kunde komma ihåg det, med mina 5.5 år eftergymnasiala studier i bagaget.
 
Till slut lyckades jag hejda mig lite och ligga kring 11 km/h istället, men efter 7 km tror jag att jag tog slut och jag kom inte upp över 10 km/h särskilt ofta. När banvallen, Nåsten och Eriksberg var gjort, var det en kamp mot klockan. Vid passagen efter Eriksberg fick jag lite nya krafter. Där stod ett par arbetande Linnéare och hejade på mig, vilket de även gjorde ute på resten av banan. Lättrörd som jag är måste jag tacka Fredrika, Olle, Kate, Lovisa, David, Elin och Henrik som hejade på mig under vägen. Men tårarna kom senare.
 
När jag svängde upp mot Friskis igen, när det bara var det lilla varvet kring husen kvar, försökte jag mig på min klassiska långspurt. Det skulle jag ha låtit bli. För då smällde jag huvudet i väggen. Kroppen sa NEJ NU FÅR DET VARA NOG och försökte göra sig av med frukosten. På grund av, eller kanske tack vare, att frukosten varit tanklöst liten och löjlig, kunde inte mycket komma upp. Men att springa och kvälja är inte festligt så jag gick ett tag. Så mycket för den långspurten.
 
Jag försökte mig på att springa sen igen och det gick väl. Jag tog mig i mål, jag fick 57:16 och jag var delad 56:a.
 
En annan sak jag vill ha nämnt är att jag ändå har positiva fördomar om mig, att jag skulle vara bättre än jag är. Alltså av en elitmänniska. För på kvällen sen på inflyttningsfikat hos Hilda fick jag frågan vad jag sprang på, 40-45-50? Icke. Jag är inte i den formen.
 
Men nästa gång jag springer löplopp hoppas jag på förbättring!
 
ps. När det gäller bilder så hittade jag en på mig från Frozentime, men eftersom den dels är copyright-skyddad och jag dels snörper så vackert på munnen så får den stanna kvar där :)

Träningsplanen sprack

Att jag skulle träna idag var ju bara att glömma. Dagens schema var ganska fullsmockat, men tiden skulle ju egentligen finnas där kl 20-nånting.
 
Dagens schema ja. Morfars party från uppstigning fram till 14, bilen till Sigtuna för att kika på Världscupssprinten, (tror jag hamnade i bild någon liten gång, men det räknas väl inte om man inte springer så klart) och sen hem till Brottby igen för att fortsätta fira morfar. Redan där i bilen tillbaks till Brottby kände jag att kroppen är som den brukar - helt slut, helt utan anledning.
 
Farlig hemfärd, kändes som om jag skulle somna bakom ratten. Jag fick visserligen nya krafter av att äta en gigantisk smörgåstårtbit på festen del 2, men, jag törs inte riskera något så här nära både Ekebyloppet (dyr affär) och Jukola (dyr affär och vill absolut inte missa det roligaste som händer på hela orienteringsåret).
 
Men jag inser att maten nog är en bov. Ska försöka få i mig mer näring.

Projektassistenten assisterar projektet!

Idag var jag tillbaks på jobbet på Ångström och Tillämpad mekanik. Jag dök ju inte upp på en vecka, och har haft ytterst dåligt samvete för det men jag tror faktiskt att ingen är arg på mig. Jag får ju timlön hittills har chefen varit nöjd.
 
Men idag var lite... omtumlande. Eller det är ett för starkt ord. Men den goda nyheten är att jag förstår koden (det är alltså ca 30 matlabskripts varav jag pillar i 1-3 st som är lite mer utav interface) ännu mer idag, och att den plötsligt minskade i komplexitet för mig.
 
Den dåliga nyheten är att jag inte fattat en del av koden tidigare och alltså lagt ca 20 timmars arbete på fel saker. Jippie... Jag hoppas att jag överdriver.
 
Annars så fick jag nyss en blåsa på tungan. Det brukar innebära att en förkylning kommer snart. Usch.
 
 

Efter två vilodagar blev det tre pass.

På ett sätt väldigt elitidrottig idag, på ett sätt inte.
 
Jo men så här va. Jag började med att köra yoga när jag vaknade, kortpass 25 minuter. Den bästa yogamusiken jag fick fram (datorn hängde sig) var Detektivbyrån. Lite svårt att låta bli att göra plankan när just den låten kom (som är med på Rockis då man ska göra alla plankor).
 
Framåt eftermiddagen fick jag celebert besök av Alfahanna, som hon kallas i sitt hus. Från början hade vi tänkt köra ett fint distanspass men en svag sjukdomskänning från hennes sida och en svag kropp från min sida gjorde att det istället blev promenad.
 
Hemkomna och en smoothie senare svidade jag om för att köra ett varv Rasa-styrka. Och jag har fasiken rätt, nåt står inte till som det ska med min kropp. Allt var så ansträngande och jobbigt att jag i princip bara mesade mig igenom det hela.
 
Jag tror inte det beror på min plötsliga viktnedgång (stressrelaterad) på 2 kg. Och det borde inte vara pollen, det har ju regnat på bra senaste tiden. Järnbrist? Magnesiumbrist? Ingen som vet.
 
Vad jag däremot vet är att om fyra dagar ska jag springa ett Ekebyloppet, milklassen, utan vare sig rätt träning eller form i bagaget, och om 13 dagar ska jag (kanske, om jag blir uttagen i laget och uppgraderad från reservplatsen) springa herrstafetten på Jukola...
 
Bild Sanna Forsberg.

Titta på mig titta på mig!!

Tjenare hejsan, här kan man kika på lite kartor från saker jag har sprungit. Kul va?

Bla bla

Avanmälde mig från det som skulle ha blivit årets sexigaste träning (myrlöpning) för att istället verkligen sova ut. Lyckades inte riktigt med sömndelen men var åtminstone sängliggandes 9 timmar.
 
När jag väl startade dagen blev det göttig slötitt på Stockholm maraton, fotouppladdning från våren och sen följde jag NORT på de vis som erbjöds.
 
Nu börjar det bli dags för antingen en kaffe eller en tupplur, sen ska jag arkivera. Det tycker jag att jag är värd!

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0