Vardagsdokumentation

Årets 365 dagar är inte bara fest eller spännande saker. Därför försöker jag dokumentera livets vardagliga saker också. Sen låter jag för det mesta bli att lägga ut sånt på sociala medier. Men jag antar att det här blir ett undantag eftersom en blogg ju är en del av det mediet. 

Här kommer alltså en bild från en timme sedan, då vi fick äran att åka med Heddis till Ica bäst. Det var fint och det kostade pengar. Det var ljust när vi åkte och mörkt när vi kom hem. 



När Ida blev förälder

Skriver två sms, ett aplångt som anknyter till en youtube-film vi tittade på igår, och ett kortare, om betalning av flygbiljett. 

Det enda som skiljer hennes svar från föräldrar är att hon skrev ut hela ordet (och mina föräldrar är än latare som skriver öl som gamla goda T9 ändrade ok till). 

Meeen min kombolombo är ju viktig och jobbar ;)


Att försöka öppna upp utan att bjuda in till infektion

Jag vet inte om rubriken mest är äcklig men jag försökte mig på nåt metaforiskt. 

Det är så mycket i livet som är som idrott. Utöver att hålla på med idrott. 

Just nu känns kärlek och sånt jäkligt mycket som orienteringstävling, att man kan påverka sitt eget lopp men inte sina konkurrenter. Du kan satsa och göra ditt bästa men det betyder inte automatiskt att du vinner för de andra kan besegra dig till att förlora. 

Jag känner alltför ofta att jag förlorar. Men å andra sidan gör jag inte heller jobbet för att vinna. 

Hjälp vad jag borde sova istället för att skriva sånt här trams. 

Årets lista för 2009

Jag hittade en gammal opublicerad (?) lista från nyår 2009-2010. Den var fin att läsa igenom. 


Årets Avsked: Jag tog det hårt när K flyttade hem till Malmö.

Årets Skam: Min träning

Årets Långfinger: Mitt. Det är för jäkla långt.

Årets kändisspotting: Markus Johannesson på Panduro i Täby Centrum. Var himla stort då, och det har bara växt.

Årtes Nykomling: Alla dessa partyhattar. Solklara.

Årets Fusk: Henry.

Årets Rus: Att på plats se Djurgården klänga sig kvar i Allsvenska.

Årets glädjegråt: Se ovan.

Årets töntigaste händelse: När jag blev utskälld av person A på person B:s facebook sida och på A:s facebook sida och sedan när ursäkten för det omogna beteendet kommer i ett privat mail. Du äcklar mig.

En kort stund av lycka

Först var jag låg, trött och lite ensammen. 

Men sen kom lyckan! I form av Ida och Karna, som la sig på mig! 

Det är riktiga vänner det! 

PS. Fick en svampmacka också. 

Min rätt att vara nere

För alla oss som lider av prestationsångest och "like"-begär, som ständigt glömmer bort att man inte ska jämföra sig med alla andra hela tiden, är det vanligt att vara ganska olycklig. En olycklighet som i sig gör en olyckligare, för olycklig ska man ju inte vara. Man ska ju vara glad och positiv och så där.
 
Det är farliga tankar och det lilla jag konsumerat självhjälps-artiklar har sagt så bra saker: Man måste inte vara lycklig och glad! Man får vara ledsen. Vara bitter. Inte vara en solstråle varje dag.
 
Just nu är jag inte en solstråle. Det är väl egentligen som vanligt, men det som är extra skönt nuförtiden är att jag har fått vänner som är bittra tillsammans med mig. För dom behövs. Jag säger inte att det är fel på de vänner som tröstar och förklarar och muntrar upp, de behövs också. Verkligen. Men när jag (precis som alla andra) har existensiella kriser och ångest över skola, framtid, kärlek så är det fruktansvärt gött att titta på dö-tv tillsammans och dricka lättöl och skratta åt varandras olycka lite. Ett skratt med underliggande omtanke.
 
För man duger ju ganska bra som man är.
 
Ps. Om något har hänt och man inte gråter över det fast man egentligen är väldigt gråtmild och blödig och känslig, betyder det att man egentligen alltså inte bryr sig så mycket? Jag bara undrar. ds

Allt på grund av ett par muffins

Jag älskar dig Camilla!

Det fick jag höra igår. Han hade sagt det en gång tidigare, eller, jag fick på en fest höra att han sagt det hemma innan dom gick till festen.
 
Jag sa tack.
 
Själv har jag nog allt lite svårare med sådana känsloyttranden för snabbt, vi träffades för första gången för en månad sen. 37 dagar sedan för att vara exakt. Men vem räknar på det? (Jag. Jag räknade ut det nyss.)
 
Men å andra sidan har inte han gett mig någon muffin.

Dagen före

Imorgon kl 8.00 börjar jag kanalisera ångesten, ut i min högerarm och vidare ned genom handen, ut ur kroppen via pennan, en pilot 0,5 svart. 

Imorgon är det "äntligen" tentamensdags i Halvledarelektronik. Den där kursen som beräkningsteknik-studenterna råkar på precis när de valt bort fysik och helhjärtat skulle ägnat sig åt matematik och programmering. 

Man kan känna sig lurad för mindre. 

Egentligen skulle jag läst den här kursen för ett år sedan, när jag gick i 4:an. Sparade på karamellen. Lite som när man sparar en pappersinslagen godis av sin favoritsort för att sedan öppna den och inse att den innehöll godispapper. 

Ja ja, det tycks bli en visit till kislets underbara värld efter jul igen, då omtentan går. 

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Att ta klivet. Det går inte.
 
Idag är det den 15:e oktober och alltså sista dagen att söka kurser inför våren. Vadfalls, utbrister ni kanske, Camilla går ju i årskurs 5 nu, hon ska inte läsa kurser i vår, hon ska göra exjobb!
 
Ja, det kunde man ju ha trott. Men se, där har ni fel.
Det tog mig fyra år ungefär att inse att jag är besegrad. Jag ska inte bli klar på de utsatta 5 åren, inte bara för att jag inte vill utan även för att jag inte kunde. Hello hello ett par oavslutade kurser. Eller är det kanske bara en? Hm. Efter den här tentaperioden är det kanske en till.
 
Kanske känner somliga till hur jag mådde för ganska exakt ett år sen. När jag brast. Det blev bättre sen, fast ändå inte. Jag kan fortfarande inte allt jag vill kunna.
 
I vår ska jag fortsätta med min finska, och läsa nästa kurs i statistik. Kanske läsa dynamiska system och kaos. Förmodligen jobba lite. Klara min elkraftteknik.
 
Bo på Blodan och ha det bra.
 
 

Dagens (första?) insikt om orientering

Min orientering alltså. Jag tror jag har sagt hur det gick på 25manna (varierade kanonbra med katastrof så att summan blev godkänt), men sen var ju 25manna-korten dagen därpå... bara katastrof. Idag kikade jag lite på rankingen från igår, slutsatsen är denna:

Att springa runt och lalla lite småbakis och utan vettig mat i kroppen ger samma ranking som att vara i hyfsad form och göra ett större vägvalsmisstag och ledsna på vägen. Typ.

När ska jag växa upp?

Jag undrar hur länge det dröjer innan jag växer upp och slutar vilja ha den kakan någon annan äter på när jag inte vill ha den annars. 

Man blir sjuk i huvudet av att plugga.

Tyckte det var astöntigt. Öh jag vet jag multiplicerar med h så blir det en foton. Tönt-ekvation. 

Sista helgen innan tentan. Utan plugg

Jag är alldeles för bra på att ta pauser i pluggandet. 

Fredagskvällen spenderades hos de jag och Ida oftast är med ackompanjerat av kaka och idol. Lördagen gick helt åt till 25manna-stafetten, kom hem strax före 19 och sen skulle vi hålla i nån form av 25manna-fest. I morse mådde jag som jag förtjänade och åkte ut till 25manna-korten, sprang min bana och det gick skit. Även det förtjänade jag. Två av grabbarna ville shoppa på outlet efteråt, seeeeeegt. Men vad gör man inte. Nu är vi äntligen på väg hem. Kanske ska jag få till nån timme plugg i alla fall. Suck. 

Besvikelsen på SvFF och dess disciplinnämnd

Ett gäng av Hammarbys så kallade "supportrar" tog sig in på ett område på Tele2-arena och kastade saker på GAIS-fansen. Oerhört vidrigt beteende, pinsamt och att de ca 50 gärningsmännen skulle haft stöd av resterande Bajenfans på ca 10 000 personer, är det ens någon som tror det?
 
Dessa 10 000 personer, som trots att Bajen harvar i Superettan och där presterat dåligt den närmaste tiden innan denna match, ska nu straffas. Det har SvFF:s disciplinnämnd beslutat. De ska nämligen fråntas rätten att spendera sina slantar på att med stora hjärtan gå till Tele2 och hoppas på att sitt lag ska göra något bra. Inte bara en match, utan två.
 
På följande länkar skriver SR om det inträffade.
Huliganattack under Hammarby-GAIS
Så hårt straffas Hammarby
"Vi betraktar det som ett terroristangrepp"
 
Den sista artikeln, med det citatet... Jag är lätt mållös.
Det är hånfullt mot de som utsatts för terror.
 
Tyvärr har jag efter det här fotbollsåren gått från att tycka att supportrar som ogillar SvFF är löjliga till att helt enkelt tycka att det är SvFF som är löjliga. Men inte nog med det. De tycks dessutom vara inkompetenta, inkonsekventa och motvilliga till att vilja hitta konstruktiva lösningar på problemen som svensk fotboll har.
 

Får man vara ärlig i en blogg?

Hur ärlig får man vara i en blogg? Egentligen. Om jag skriver om allt som rör sig, momentant, i min hjärna, skulle ni förstå? Är det ens något som ens är läsvärt?
 
Det finns en gräns, känd bland de flesta bloggare. Personligt, men inte privat. Emellanåt en hårfin gäns.
 
När jag balanserar på gränsen och tippar över, tänker jag alltid att ni förstår. Att det bara är en sida av de jag har. Att det bara är just då och just där som jag har det så.
 
Men trots att jag tippar över tar jag ändå aldrig upp det jag innerst inne tänker på. Saker som jag inte ens vågar få ur mig i min dagbok (som jag inte skriver, rota inte bland mina saker nu).
 
Och sen går jag tillbaks till det som min blogg haft som syfte de senaste 3 åren - att berätta för mina vänner som jag träffar för sällan varför jag inte träffat dom på så länge, alltså berätta vad jag har haft för mig.
 
Men det är ju inte så läsvärt det heller.

Förvirring: total.

Det finns en låt med millencolin, där texten går all I know is that I don't know, all I know is that I don't know nothing och det är så det är. 
 
Intressant hur så mycket tankekraft över något kan vara så fruktlöst. Under i runda slängar ett och ett halvt år har jag tänkt, analyserat, vridit och vänt, men varje gång jag tror mig förstå något är det som att allt tar en ny vändning och jag får börja om. 

Jag begriper ingenting. Eller jo, jag begriper tillräckligt mycket för att inte kunna tralla runt lyckligt ovetande. 

Suck. 



Mina vänner är fina när jag fick överraskningsdag!

Fick uppgift om att vara på stationen 8.40 men mer än så visste jag inte. Men det blev en rebus och ett tåg, alborgen som är som fångarna på fortet, bastu och rosé, middag på skybar (om det var så det hette) och massa mys! Tack fina snusklubben!







Saker man gör och hur man blir efter ett glas för mycket vin

Ibland råkar man få i sig för mycket dryck och ibland kanske man inte kommer ihåg allt man gjorde, så där dagen efter. 

Men glädjande nog fick jag höra att jag blev hjälpsam på fyllan! Så då kändes minnesluckan inte lika jobbig. 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0