En liten kort osammanhängande och ofullständig text om SM

När det gäller mina idrottsliga prestationer brukar jag försöka att inte yttra mig alltför negativt, utan försöka plocka fram de positiva bitarna. Ibland saknas dom.
 
På detta SM saknades dom nästan helt. Jag har, så att säga, många sidor med förbättringspotential. Den mentala biten var tydligen en större svaghet än jag kunnat tro. Om man jämför tidigare helger, där jag spikat kontrollerna like a fucking carpenter, men varit slö pga otränad (sjukdomar och skador), så tillbringades dom i uppländsk terräng, som absolut inte är lik den på SM. Eller ja. Äh.
 

En rapport från baksidan

Ja men så var man här, i ett soligt (eller ja nu är det mörkt men..) Göteborg, dagen spenderades ute i Kungsbackaområdet med hyfsat besvikna VÖOL-löpare. Jag lämnade min fokus-bubbla för många gånger och Freddan likaså. Freddans form hade annars kunnat räcka långt. Elin var nöjd, hon fixade sig in i B-final vilket är två bokstäver bättre än ifjol.

Men bara för att man är iväg och leker proffs på SM betyder inte det att man inte måste sköta sin skolgång. Att plugga finska på vägen ned gick inte så bra eftersom jag hamnade bakom ratten från Södertälje till Landvetter. Men ikväll spikade jag hemtenta-duggan i Statistiken, såatte.

Nu är det 10 timmar till start så ska väl sova lite, hoppas på att spöa folk imorgon.

Vi hörs när det är match

Ofta kan man bli lite dålig på att höras när den ena lämnar landet. Man lever inte längre samma liv så det händer ganska naturligt. 

Men min vän i Paris, Henrik, och jag hörs ändå av ganska ofta. Ungefär exakt lika ofta som Djurgården har match. 

Idrott förenar, säger man väl?

Derby ikväll. Ångesten är här. 

Läskigt att träffa mig själv



Det gick bra i lite mer än en vecka



Men nu verkar det som om min roomies batterier tog slut. 

Fika-vecka

Måndag: Fika hos Ridefelt/Hedlund/Vångell. Kladdkaka och te.
Tisdag: Fika hos Morrison/Andersson/Thorsson. Morotskakemuffins och häftig chokladdryck.
Onsdag: Fika hos Öhman/Olsson (oss!). "Sockerkaka, seg, lite kladdig" och te. Måndagsvärdarna var gäster.
 
Jag tror det blir vilodag från fika imorgon men att det fortsätter på fredag då vi bjuder över Morrison. Kate alltså.
 
Jag tänker att man blir som man umgås och det bådar gott för min orienteringsranking det. Medelvärde på sällskapet skulle bli 11,5 och det är betydligt bättre än mina 39,6.
 
Det är ju inte så att dom är trevliga att umgås med!

Man är ju inte 20 längre

Jag hoppas att Ida och Karna har det bättre på sina jobb idag än vad jag har den på uni.
Är jordens största tröttmössa. Okej det var en överdrift. Men jag är inte pigg.
 
Jag skrev (väl? Måste tjuvkika sen) om min gårdag, den var ju lite väl lång. Jag har dragit in mig själv i en dålig sömnperiod igen, bör rättas till. Å andra sidan har jag dragit in mig själv i ett roligt liv.
 
Innan jag såg musikvideon och texten till Blurred lines, hittade jag på att den handlade om något annat. Jag tänker på det suddiga, dimmiga området där människor finns när man inte definierat dom än. Om de är potentiella... vad ska man kalla det? Pojkvänner? Eller om de snarare är vänner. Erfarenheterna och alla goda råd gör ju gällande att man ska ha särskiljt detta. Antagligen för att undvika missförstånd. För att göra livet enklare.
 
Ibland är detta särskiljande ytterst enkelt. Är man inte attraherad alls av en människa man tycker är najs - vän. Är man däremot attraherad av en najs människa... Krångligt. Jättekrångligt. Man måste typ, om man inte gillar dimman, bestämma sig, och stänga alla dörrar som finns en närstående framtid. Men det är ju problematiskt alla dom där tankegångarna "inte nu men kanske i framtiden". Värdelös grej att säga för övrigt. Ungefär lika illa som att säga "tänk om jag ångrar mig" medan man gör slut med någon. Lycka till att komma över det hela då.
 
Så då är det kanske bäst att stänga dörren. Och låsa. Så att det krävs våld eller en dyrk för att öppna. Då kanske.
 
Är man dessutom 25, och ens omgivning försöker ge en ångest genom att högljutt prata om att det skulle vara dags att skaffa familj för en - alltså seriöst. Skärp er. Vad är grejen?
Lev det liv ni har, för fanken. Och utgå inte ifrån att alla ska följa det livsmönster du tror är det enda rätta som finns. Tänk till lite. OM nu jag skulle känna panik över att vara en 25-årig, barnlös singelkvinna, tror ni jag VILL HÖRA att klockan tickar? Finkänslan, någon?
 
Nej nu blev jag upprörd. Jag som bara skulle blogga om att jag var trött.
 

Glad.

Tänk dig: bra pluggdag, middag i goda vänners sällskap, Djurgården spöar serieledarna och kladdkaka och te med fina människor. 

Fin 16:e september det! Minus att fötterna var blöta hela dagen. 

Det där med att Linné roffar åt sig eliten

Vad är egentligen meningen med att hänga på internetforum? Jag blir bara arg! Folk är så himla trångsynta, oupplysta och ändå yttrar de sig som att de satt på facit. HALLÅ?!
Det är upplyftande när det kommer ett inlägg som faktiskt har saklig grund, icke-anonym avsändare eller till och med ödmjukhet.
 
Jag var nära nyss att skriva ett inlägg på forumet orienterare.nu, gällande Linné, min träningsklubb. Det finns ett gäng surisar som tror att stor-klubben Linné, och andra stor-klubbar, roffar åt sig alla talanger inom en radie av 100 km och utarmar de stackars småklubbarna.
 
Idioter!

Av de byten jag känner till, från just uppländska klubbar till Linné (eller Långhundra, som inför denna säsong "värvade" bl a min klubbkompis Anton), så är beslutet genomtänkt, diskuterat med klubbkompisar i samma ålder och anledningen brukar vara flyttat till den orten eller inga stafettkompisar i egna klubben.
 
Jag har inte bytt till Linné. Samantha Ahlgren från Roslagen har inte bytt till Linné. Jenny Bengtsson från Långhundra har inte bytt till Linné. För vet ni? Man får träna med dom utan att tävla för dom! Man får vara med på deras teambuilding ändå! Man får åka med dom på läger!
 
Och det är ju superbra för oss som är relativt själva i junior/seniorålder från våra klubbar, att vi får komma iväg på typ Silva League ändå.
 
Dom flesta som byter till Linné, kommer inte från Uppland. Går man in på Linnés hemsida och läser listan över Löparpresentationer är antalet som kommit från annan upplandsklubb jäkligt lätträknade. Kollar du elitlöparna så är det endast Niklas Aldén som bytt till Linné under de nästan tio åren (och som är kvar där).
 
Jag skulle tycka att det var ologiskt om en ny uppsalastudent, från kanske Värmland, flyttade till Uppsala och började springa för min klubb, Vallentuna-Össeby. Eller Rånäs. Eller Rodhen.

Gråtmild som publik, långsam som löpare

Varför börjar jag alltid gråta när jag hejar på någon på orientering? Alltså när man hejar och vet att den kommer först i mål på typ stafett och sånt.
 
Är det för att jag är född ledare?
 
Mina egna meriter inom orienteringen är inte många men jag minns att jag grät när jag vann Gotlands 3-dagars efter en långspurt, dock berodde dom tårarna på att det var så sjukt jobbigt att springa och jag vrickade fötterna på varenda grästuva. Eller fanns det lite av det här gråtet från framgång också?
 
Det var UNT-cupfinal idag innan min egen tävling, och en liten 10-åring i min klubb kom först i mål, och jag som skuggat honom EN GÅNG när han sprang utvecklingsklass kände mig så in i helskotta stolt och glad. Bredvid mig stod hans mamma.
 
Min egen instats på min egen tävling var ganska bra måste jag säga. Det finns ingen fart alls i benen, det är synd, men huvudet fungerar förvånansvärt bra. Jag lyckas hålla mig i bubblan när jag måste, och jag hör och LYSSNAR på min inre röst när jag är på väg att olägligt tappa fokus.
 
Till första kontrollen gjorde jag något ovanligt, jag använde inte min platt-kompass för att ta ut riktning så där när man vrider huvudet på kompassen, så som jag annars till och med kan göra på sprint (!). Det gick bra ändå, jag höll mig riktigt sams med höjdkurvorna. Till den andra kontrollen såg jag att det var lite farligt, liksom lätt att göra parallellfel, och jag var noggrann. Och sen fortsatte jag nästan så hela vägen.
 
När jag blev trött började mini-misstagen komma, det blir lite sicksackaktig löpning men fortfarande kontrollerad sådan, eller vad man ska säga. Dagens enda misstag som är värt att kalla för en riktig bom var på en ganska lätt kontroll, en sten på en gräns i en sluttning, där jag råkade tänka för mycket på min tränare....
 
Jag såg honom i skogen och plötsligt vandrade tankarna iväg på att jag ville komma före honom (till den kontroll som var innan bom-kontrollen) och han sprang förbi den men stämplade inte och fortsatte vidare längs en brant och jag skulle ju ditåt så då kunde jag väl ta följe lite... Det gjorde jag, men följde lite för länge. Mitt inre lyckades till slut ropa på mig att nu gör du fel så då vände jag mig lite om, sprang nedåt och såg min kontroll.
 
 

En sån fredag den 13:e!

Det ska ju vara en otursdag, fredagen den 13, men jag vet inte jag...
 
Jag lämnade över nycklar till den nya hyresgästen i L-lyan (hejdå fina lägenhet..!) och fick asmycket cash (hyra 13-30 september).
 
Jag tog till mig råden gällande sparande och budget osv på lunchföredraget med SEB och köpte biljett till ishockey, en ny designerdörrmatta och massa småprylar till lägenheten för en total summa på 1000 kr och där nånstans hann jag också möta kombo-Ida och välja ut nya tapeter till våra sovrum.
 
Hemma ställde jag in pastakartongen i kylen. Nog den enda fadäsen under dagen...
 
TB med min träningsklubb OK Linné, mitt lag vann det hela och tog hem de första fina platserna för namnsignering på guldskon. Bra jobbat Albin, Anna, Josef, Kate och Sara!! Och hemma igen, får jag erbjudande om skjuts till tävlingen imorgon, helt underbart!
 
Och, toppingen på mjukglassen, det var nog ändå hur jag levererade på min mini-hemtenta:
 
 
LAGOM ÄR BÄST

Och jag erkände att fläckarna var mina men jag sa inte att det var vinfläckar från superexhalterad One Direction-tittning då glaset hoppade in i väggen och gick sönder

Någon gång under denna dag slog tanken mig att jag hade något att blogga om. Ibland när jag skriver, tänker jag att ni som läser inte är här för att inspireras eller opinionstyras eller påverkas på sådantvis, utan snarare för att få en uppdatering på vad som händer i mitt liv då vi hörs alldeles för sällan. Ibland slås jag av tanken att de vänner jag har som brukade läsa och slutade är förlorade på det där sorgliga glida-ifrån-varandra-sättet som man ska vara stark och inte bry sig om men som jag nog ändå bryr mig ganska mycket om fortfarande.
 
Men det som jag ville berätta var bara att jag hade besiktning av gamla lägenheten idag och att jag nog verkligen måste skicka julkort till Rolf i år. De ord jag hade inom mig för att beskriva hur glad han gjorde mig har vandrat in till hjärtat och bäddat ned sig i mjuka filtar så att man inte kan utläsa dess former och konturer längre, men nog finns det där.
 
Nu börjar det här bli helsnurrigt ju! Här skulle jag bara beskriva Rolfs rarhet och så blir det något semipoetiskt melakoliskt trams.

Lång-DM

Eftersom jag bor på annan ort än den min orienteringsklubb verkar på fick mitt engagemang på vårt arrangemang DM lång begränsas till utsättning och intagning av kontroller, samt målbevakning.

På lördagskvällen, när vi flyttat möbler hela dagen, hann vi knappt hem till Brottby innan jag och mina föräldrar cyklade bort till Ösby och arenan för tävlingen. Jag och mamma begav oss ut i skogen, och maken till felaktigt ritad karta har jag inte varit med om på länge.

Jaja, syftet var att tjuvtitta på kontrollerna inför morgondagen så med facit i hand var det tur att vi rekade.

På själva tävlingsdagen blev det tidig uppstigning och ut i skogen vid 8. Resten av dagen var riktigt slapp förutom en kabeldragning.

När de nästan 700 deltagarna kommit hem från skogen sprang vi ut och hämtade kontrollerna, och nu vill jag inte spendera mer tid i mitt skogsparti på mycket länge.

Nedan bilder från mitt dagsjobb på tävlingen: kolla att målstämplingen gick rätt till.

Målgång på Ida i klubben, varvning för OK Linnés Annika Billstam samt en kille i Linné vars karta gått sönder.

Låtsas-söndag

Här sitter jag och fryser. Jag har precis skrivit och fått iväg ett reportage till en lokaltidning, jag är inte nöjd med min prestation men å andra sidan sa min journalist-vän som jobbar som politisk reporter på Expressen att som journalist måste man kunna vara kreativ på beställning och ha en hög lägstanivå. Jag hoppas min lägstanivå dög.
 
Annars är jag inte hemma, eller ja, det är jag ju, hos mamma och pappa, halvspontant, skulle upp igårkväll egentligen men fick an offer I couldn't refuse så sov kvar. Marre hakar till Uppis och hjälper mig städa, winning!
 
Nu, när jag låtsats att första halvan av måndagen är en söndag, är det dags att antingen gå tillbaks till verkligheten eller så fortsätter jag med söndag och kör typ lite yoga.
 

Hur det gick?

Jo bra tackar som frågar! (Men det var lite ovant med folk som frågar om ALLT. Inte så det går till på F).

Nu ska jag sova min tredje natt på en luftmadrass i nya lägenheten!

Nervöst

Om 10 minuter har jag den första lektionen i finska. Jag ser ut som en CS-gamer (säger man så? Jag känner att jag redan nu som nybliven 25-åring tappar kontakten med hur kidsen snackar...) i mitt headset men det blir gött!
 
 

Saker jag inte förstår

När jag hänger på någon kamrat när denne ska handla något (kläder, skor, elektronik...) slutar det ALLTID med att jag köper något, och inte bara något litet utan alltsomoftast handlar det om ganska stora pengar.
 
Dagens: Ylva ville åka med mig i hyrbilen till NetonNet och köpa dammsugare. När vi kom ini butiken, fick jag syn på ett våffeljärn. Detta lades på vagnen, men det var inte den jag till slut köpte...
 
Istället, så fann jag en TV, och råkade köpa den. Hej då 4000 kr.
 
Ylva köpte inget :(

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0