Födelsedag

Eftersom jag är för sjuk för att träna (vilket vore drömfirandet av födelsedag) får jag istället hitta på nåt annat. Så jag bjöd in mina intis-vänner på snacks och byob (bring your own beer, i detta fall). Men! Problemet är nu att jag sa kl 19, och eftersom vi inte kommer från samma land vet jag inte vad det innebär för dem. Och jag som tycker att den väntan är den värsta. När man vet att någon ska komma men man vet inte exakt när... 

Och mitt när jag skriver plingade det på i korridoren! 7 minuter för tidigt. Jag blev rädd, förvånad och när jag kom ut så var det inte mig det var till utan till en granne. 

Nu.

Det är nog första gången sen jag kom till Trondheim som jag spenderat så mycket tid med mig själv att mina tankar kommit till ytan igen. Det är inte de där jobbiga grejerna som dyker upp ibland, det mår jag alldeles för bra för här för att känna.
 
Livet har som fått en ny mening. Jag hade länge texten till E20 norr med Millencolin på ett utrskrivet blad, fasttejpat mot sidan av mitt sängbord. "När ska jag leva mitt liv för mig, gör dom saker jag tror på?" Det är klichéaktigt men de orden har ekat inom mig sen jag var tonåring, och om fem dagar fyller jag 26 så det var ett tag sen jag var det, tonåring.
 
Det är lättare att göra saker för min egen skull nu, på nytt ställe. Det är så små saker att det nästan är löjligt, men okej. Jag skulle gå ut med mina intisar ikväll, mina fina underbara intisar, men jag är förkyld. Det är inte så farligt, jag är lite rosslig och det verkar gå åt rätt håll. Jag hade i vanliga fall gått ut och festat. Utan att tänka på morgondagen. Eller rättare sagt, utan att tänka på i övermorgon. Och resten av hösten och våren här.
 
Jag är här för att springa orientering. På söndag ska jag göra tävlingsdebut för NTNUI. Och visst, jag ska vara här ett helt läsår så vad spelar det för roll om jag skjuter på debuten?
 
Det spelar roll. Kanske är det min kurs i Idrottsvetenskap som jag läser här som talar, men den inre motivationen. Jag gör det för att jag älskar det.
 
"Så när kommer jag leva mitt liv för mig?"

Nu.
 
 

The Quiz Hello Saferide

You look nice alright
And I like the way you nod after everything I say
Like it actually means something to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you've cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD's

But there are things you need to know about me
I'm weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
So I've prepared a quiz for you

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbours?
And is it very much higher than mine ?

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks? Because I'm still scared of feet

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you've had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you'd rather wish I'd be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Void

Så, det är kanske någon som undrar när det kommer något här. Lugn bara. 

Men jag måste bara hinna känna efter lite bara. Så det kommer så småningom. Just nu är det ju lite hektiskt. 

En alternativ blogg!

Okej nu finns sidobloggen, till för den som vill läsa om hur jag har det i Trondheim (alltså vad jag gör mer än vad jag känner? Typ)! Den finns på camillaoe.blogg.se/utbyteitrondheim
 
In och läs vettja! Hittills bara samma inlägg som publicerats här redan i kategorin Trondheim.

Dag 2 i Trondheim

Socialt!
 
När jag skulle diska min frukosttallrik (hittade ett skåp där man ologiskt förvarar diverse, inklusive tallrikar och bestick, krisen över, men jag får allt ta och köpa eget en vacker dag på loppis också), mötte jag en grannes mamma och lillasyster i köket. Hon pratade på och var trevlig men jag förstod hälften kanske. Men huvudsaken var att det var glatt tänker jag.
 
Senare, när jag kom tillbaks från affären där jag köpte kaffe, mötte jag en granne (jippie!), han hetter Tor-Erik, och höll på att montera möbler i sitt rum. Han bor tvärsöver i korridoren. Vi mötte även mammans son, som kanske hetter Sander. Jag vet inte. De beklagade sig över att det inte fanns diskmaskin. Jag misstänker att det här är första gången de bor själva.
 
Mamma Camilla at your service! Fast nej. Det är nog en roll jag inte vill ta.

Värre än Flogsta höghus?!

Jag misstänker att det inte är så många som har flyttat in i min korridor ännu, för det är väldigt dött. Jag träffade på två stycken, men de ville inte ens hälsa med handskakning utan sa bara hej (knappt) och smet in på ett rum.
 
Detta hände alltså när jag hade vågat mig ut i köket för att se om det verkligen var så illa som det stått (att ingen köksutrustning fanns gemensam) eller om det kunde vara så bra som Sondre (han som skjutsade mig från flygplatsen) sa, att de alltid finns gemensamt.
 
Tyvärr hade Sondre fel.
 
En annan som hade fel, det var jag. Jag trodde att Coop Mega översattes till Coop Forum. Fel fel fel. Det var en liten matbutik bara. Attans.
 
Därför får jag allt sätta mig på bussen imorgon och åka till Ikea. För det känns svårt att åka iväg på måfå någonstans och hitta en loppis som har porslin...
 
Men, jag vågade mig på att låna någons sked iaf, så att jag kan få i mig lite yoghurt. Middag...

Framme i Trondheim!

Ja men då var jag framme då! Just nu sitter jag i min nyinköpta säng med ny kudde och nytt täcke och försöker få i mig min medhavda macka. Det är svårt. Inför den här resan och starten på utbytesåret i Trondheim har jag varit lika nervös som jag var inför att börja gymnasiet, fast kanske mer. Alltså: Jag har spytt. Och har svårt att få i mig någon mat alls.
 
Därmed är jag inte i skick att upptäcka staden, vilket jag blivit rekommenderad via snapchat att göra. Jag har inte heller försökt träffa mina korridorare ännu. Måste få i mig mackan och ta en power nap först. Jag har inte ens spanat in köket och huruvida det är sant att jag måste köpa all önskad köksutrustning.
 
Det jag måste undvika är dock att bli toalettnödig inom för snar framtid, för toalettpapper bjöd inte den som flyttat ut på. Elakt.
 
Jag har redan hunnit vara på Ikea, men det var min skjuts som ville dit och köpa skruv så jag stressade bara igenom och köpte täcke och kudde, det var lite svårt att veta vad mer jag önskade redan innan jag sett mitt rum.
 
Eftersom jag är som jag är ropar en röst inom mig redan "När får jag åka hem?!", men jag tycker att det här är ungefär lika jobbigt som när jag flyttade till Uppsala och där ordnade det ju minst sagt upp sig. Så jag chillar lite.
 
Här är en stressad bild från Ikea:
 


Tårar

De senaste dagarna har det blivit många tårar. 

Jag anade på förhand att jag skulle gråta en del över att lämna Uppsala och alla vänner, och att lämna Sverige och min familj. 

Jag anade INTE att jag skulle gråta av smärta mellan revbenen i en muskelsträckning som bara förvärras och igår sprack till så illa att det krampaktigt började pulsera okontrollerat och jag blev rådd av 1177 att åka till akuten. 

Utan något egentligt hopp skrev jag på NTNUIs maillista att jag sökte skjuts från flygplatsen på lördag för att överhuvudtaget kunna transportera mina väskor. Men idag kom glädjegråten för en kille har skrivit att han kan hämta mig. 

Postflum

Det är med livet som med en posten-runda. Du kan tro att det sista brevet du kommer dela ut är det som ligger längst bak i lådan, men så möter du den kund som ska ha brevet när du passerar där på anda sidan och så ger du bort det. Plötsligt var det inte det sista brevet längre.

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0