Så nära fredag nu!

Första dagarna den här veckan var jag lite utav ett as. Ett egoistiskt as. 

Sen insåg jag att jag var sån. Och att det nog berodde på helgens utmattning, massa träning och knappt nån ensamtid. En ska veta att jag behöver min ensamtid. 

Så idag, när jag återhämtat mig från helgen, fått mig en massa sololiv och vant mig vid det nya skollivet, har jag typ varit en ängel. 

Men lugn, det går över det med. 

Första raden citerar ett album

Tomhet, idel tomhet. 

Det är tur att det är okej (likt bloggens titel syftar på) att vara nedstämd ibland. Kruxet är att jag inte vet riktigt varför. Kanske stress. Känslan av att inte ha kontroll. 

Men det löser sig. 

Men just ja!

Det pågick världscup i skidorientering i Grönklitt också. Det är ungefär så här: http://vimeo.com/69247180
Spola fram till 1:00 typ. 

Orsa Grönklitt - jag kommer inte på någon bättre titel.

Nackdelen med att för en gångs skull göra vad man ska innan man bloggar är att orken tryter och kreativiteten som fanns är som bortblåst. Men jag ger det ett försök.
 
I helgen åkte jag med OK Linné på skidläger. Jag åkte bil upp med en Häkis och en Anna, det var mycket trevligt. Vi övade oss på att hytta med näven när någon annan trafikant gjorde fel. Redan där kom träningsvärken...
 
För det blev en hel del träning den här helgen, vilket å andra sidan var väntat. Jag hade visserligen reflekterat över att helgens skidåkning skulle överstiga det totala antalet pass/timmar/kilometer jag haft på skidor under de senaste åren totalt. Men jag hade inte reflekterat över vad kroppen skulle säga om det.
 
Vad kroppen sa?
 
Nej, det är så fula ord att jag minsann inte kan skriva ut dom!
 
Vad jag kan skriva om är att det ändå var göttmos den här helgen. Tyvärr hann jag knappt plugga alls, vilket jag verkligen behövde, så sen jag kom hem har jag mer eller mindre suttit och gjort det. Det och jobb, som i och för sig är som plugg.

Lollo och jag tog oss till centrum

Vackert och ensamt på milen. 

Sprintstafett på stadion. 

Förmiddagspass med Kate. 

Mitt-på-dagen-tupplur mellan passen. 

Saxa uppför slalombacken efter eftermiddagspasset. 

Middag i stugan...

...med de 14 andra :)

Snapchatt-kaos i stugan bredvid. 

Det värker i fingrarna

Ååhhh vad jag är bloggsugen! Men jag måste ju jobba nu. Annars får jag inga pengar...

Hörs snart!

Skulden

Paniken.
 
När man vaknar till vid 5 och känner hur halsen inte är som den ska. Att tankarna vandrar på ett onaturligt sätt. Febrigt. Förkylning.
 
Skulden. Jag har misslyckats igen. Jag är sjuk. Men det förklarar inte paniken.
 
Nej, paniken kom eftersom man brukar smitta innan och i början av sjukdom. Och det sista jag gjorde innan jag gick och la mig och sen vaknade upp sjuk det var att laga mat till 40 andra människor, som skulle äta den efter att de tränat.
 
Precis efter man tränat är man extra infektionskänslig. När man är kall är man extra infektionskänslig. När man har varit kall och tränat då?
 
Så om någon av dom jag lagade mat åt blir sjuk inom den närmsta tiden kommer jag bryta ihop. Skulden.

En stund av frihet!

Johan Forsberg, en hockeyspelare som nästan mest är känd för sitt patriarkatmotstånd (säger man så? Oklart), twittrade följande igår: 

När jag var ung tyckte mamma att jag skulle skita i droger och "bli hög på livet istället". Jag kommer inte dö av överdos i alla fall.

Jag gillar stämningen. Igår skickade jag och Olof in version 1 av vår projektrapport. Förhoppningsvis är den inte bara alltigenom skit. Vi började skrivandet på Blåsen, gick ned och fortsatte på Norrlands fika och när vi klickat på send tog vi en öl på Orvars. 

Men dum som jag var gick jag inte på damernas innan jag tog bussen hem, utan fick hoppa av i Sommarro, springa in i den snötäckta skogen och tömma blåsan. Var dock värt det eftersom jag höll på att dö. 



 


En torsdag med ännu ett avsked

Jag flydde Blåsenhus och rapportskrivandet för att fika med och säga hejdå, eller kanske mer bon voyage, till min lilla fina underbara starka nyexade journalistvän Matilda. 

Jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger vi skiljts åt. Eller setts igen.  Att skiljas är att dö en smula, men att återse varann är i så fall att leva en tårta. 

Oavsett var i världen jag har min Matilda, har jag henne alltid i mitt hjärta.  







Oavsett

Bloggjogg

Fotlederna är lätt slitna från tisdagsbanan i, ja, tisdags. Just nu balanserar jag på gränsen till att bli sjuk, det vet jag. Jag har nämligen tränat på bra i snart två veckor. För bra. Bilden nedan var ett av försöken som Eve tog efter vi sprungit vår runda, jag gör hemläxan från Knyckare i P3. Det är kult. 

Olof och jag sliter med vår projektrapport. Idag satt vi på Blåsenhus, det var spännande. Det roliga är att det sitter så många teknologer där. Men jag träffade även på en kompis från gymnasiet som faktiskt "hör hemma" där. 

Det var svårt att hålla löftet om vilodag idag trots allt. Blev lite hemmayoga. Mesigt och lagomt, men mysigt. 






Kvällsfundering - eller jag borde ha släckt redan.

Av naturliga skäl tycker man illa om dom som raggar på samma kille som man själv raggar på, men på nåt vänster borde man gilla dom eftersom dom har samma smak som en själv?


Alltså Siri har ju inget med inlägget att göra men hon a) är söt!!!! b) ser lite ut att (kvälls)fundera. 

Att förbereda sig för det oväntade

Som alla vet bloggar jag, tillsammans med (just nu) tre till, även på ergo.nu, Uppsala studentkårs medlemstidnings hemsida. Den bloggen har avsevärt många fler läsare än den här bloggen ni just nu är inne på, och med fler människor kommer fler problem. Jag har sett att en av de andra bloggerskorna på ergo fått ta emot elaka kommentarer, men hittills har jag sluppit. Jag tror det beror på två saker, dels är jag så rädd för det att jag försöker låta bli att skriva saker som kanske kan provocera någon, dels... nej det var nog det.
 
Hur som haver, funderar jag ändå på hur jag skulle agera (inte reagera) på elaka eller arga kommentarer. Jag vet att min reaktion skulle vara att bli ledsen och stött och allt sånt där, jag är ju ganska skör, och dom bitarna kan jag inte styra över.
 
Däremot aktionen, hur jag skulle agera. Åtminstone på vissa specifika kommentarer. Jag vet exakt vad jag skulle svara om någon kallade mig vänsterfitta. Ordagrant liksom. Men då gäller det ju att någon kallar mig för just det. Jag vet nästan vad jag skulle svara på andra arga kommentarer. Åtminstone ifall de som skrev inte gjorde skillnad på person och prestation.
 
Men jag är tillräckligt skyddad för att slippa. Hoppas jag.

Dagens roliga kommentar

C: Åh jag ska visa jag gjorde en film...
Y: Ja men den såg jag på din blogg!
C: Va? Jag visste inte att du läste min blogg. 
Y: Nej men du hade ju länkat till den från Facebook. 
C: Men du är ju inte inne på Facebook?
Y: Jo men jag pluggade ju. 


Pliktbloggen, det bästa utav inlägg

En vis twitterperson sa en gång att "Det är bara amatörer som skriver åsikter på internet. Åsikter framför man i bastun, ensam med en burköl."

Jag önskar jag hade en bastu. Och en öl. 



LIVEKONSERT i köket

 
 
Jag brukar be Ida, min kombo, att lära sig spela låtar jag gillar. Ibland gör hon som jag vill. I onsdags spelade jag in henne i smyg när hon spelade och sjöng Candy för mig. Himla fin gest. Och jag är så glad att jag inte är tillsammans med Ida, som i ett par liksom, för då skulle jag inte kunna lägga upp sånt här, eller prata om det, utan att behöva skjuta mig själv efteråt. För det finns gränser för hur mycket gulligull par får dela med sig av. Innan omgivningen kräks liksom.

Det spännande livet i tentaperiod


Ja, det blir inte särskilt mycket mer spännande än så här. En exploderande matlåda där en böna fastnade mittemellan. 

Eller att Fysik-Filip kommer och ger oss frukt. 



Här kommer en fin låt att inleda helgen till! Puss på er!

 

Inte en dag som går till historien

Idag skaffade Johan snapchat så det här hände när vi inte pluggade halvledarelektronik. Världens roligaste kurs för övrigt. Not. Tur att termer som "hål" förekommer så man kan tolka något snuskigt ibland. 





/25-åringen. 

Det blir inget

Kom på ett jäkligt djupt inlägg om kärlek men inser själv att hur bra jag än skulle skriva det, skulle det ändå bara bli dynga så som det mesta känslomässiga dravlet jag får ur mig är. 

Oj det där var hårt mot mig själv. 

Annars dååååå. Jag är uppenbarligen skittrött. Eftersom jag skriver så här konstigt. Jag har varit dålig på att plugga idag då jag istället tränade fast jag skulle ha vilodag, var hos gyn på uppföljning av fjolårets fruktansvärda cellprovs-historia (tror nog jag bloggade om det, till de känsligas stora förtret), softade med min stickning och tog hand om mig och min kombo. Jag bakade en kaka som vi tog med till 24:an. Sen var den här dagen slut. 



Nattorientering och jag. Vi är fortfarande inte överens.

När man inte ser skillnad på ett kärr och en bäck under nattorientering så är det faktiskt ett skäligt straff att behöva springa i det där kalla kärret och i en unggransskog.
 
 

...och en sak till

Jag ramlade över detta nyss (för den som hittade hit via Twitter så är detta inte det konstiga inlägget) och det är intressant. För den som inte orkar läsa hennes text, titta bara på (och läs) bilden. 

http://malinmichea.blogspot.se/2014/01/mansnytt.html?m=1

Min skogssvordom

När jag springer orientering händer det ibland att jag blir arg. Jag missar kontroller (det vill säga springer dåligt och har svårt att hitta dom) eller springer långsammare än jag vill. Då svär jag inte, tror jag. 

Däremot svär jag när ilskan kommer snabbt och plötsligt. Förut:

- FITTA!

Men sen byttes det ut, för jämställdhetens skull: 

- KUKEN!

Japp, så låter jag. När jag trampar lite snett, snubblar till eller ja, ramlar platt på mossan. Som tur är väses eller mumlas det bara fram, så ingen riktigt hör (ifall någon skulle vara i närheten). 

Nu har det pågått så länge att det blivit mer en vana än ett behov jag har, så ikväll i skogen när foten vek sig hände något märkligt. Det var inte ett argt KUKEN!!!  som kom ut från min mun (alltså förlåt för att mun och kuk hamnade i samma mening) utan ett ganska glatt och lockande kuken! Som att jag ropade på en hund som skulle få godis. 

Märkligt var det. 



Saxat och emoooo

"Even the smallest thing could be enough for you,
Still it was too hard for me to give.
Even the smallest thing could break your heart in two,
No wonder why it's hard for you to live.

(...)

Even the smallest thing could make your day complete,
I've never seen a bigger smile than yours.
Even the smallest thing could wipe you off your feet,
When no one's catching you, you hit the floor."

Att ljuga kan vara positivt

När vi var över till våra favoriter en snabbis ikväll frågade Vångis ifall jag tränat som ett svin och så vidare. Som fan, svarade jag OCH LJÖG.
 
För egentligen har jag sen den 17:e december tränat 6 gånger, varav ett pass var rehab-styrka och således ett krav för att jag ens ska kunna stå på benen. Att träningen uteblivit beror mest på sjukdom (festade för hårt). Därför känns det extra bra att ikväll ha kört rockis och gett allt (iklädd ett leende på läpparna, för att dölja smärtan).
 
Det känns också bra att ha lagt pannlampsbatteriet på laddning inför distanslöpning imorgon.  Vad som inte kommer kännas bra däremot: kroppen. Imorgon. Hoppas komma ur sängen.

Regressionsanalys utan matematik

Vad bottnar det i?
Denna regression. En flykt från att växa upp kanske?
 
Det syns mest på musiken. Först blev jag 12 år igen. Lyssnade på sånt som 12-åriga flickor idag lyssnar på. One Direction. Sedan blev jag yngre tonåring, och lyssnade mycket på Håkan Hellström, sånt som tonåriga flickor lyssnade på när jag var just sån, en tonårig flicka. Utöver musiken väcktes snapchattandet till liv, ganska ungdomligt det.
 
Samma bana som de tonåriga flickorna gick går jag nu. Jag har ramlat in på Kent. Jag skulle kunna vara 15 men jag är 25.
 
Kanske mognar jag bara väldigt långsamt. Kanske mognar jag inte alls. Kanske är det så här man fungerar. Kanske är det för att jag lyssnade på trallpunk och (hårdare) rock och annan punk när jag var yngre.

Nedslagen och grå

Jag är så trött. Och jag är obekväm med hur jag använder ordet jag så mycket. Som att världen kretsar runt mig i min blogg. Oh wait...

Jag har ont i kroppen och just nu känns det inte som om den vanliga medicinen stretching fungerar. Bara 16 dagar kvar till sjukgymnast. Hörde ni att de bytt namn till fysioterapeut? Säkert för att alla särskrivare skulle slippa lära sig skriva ihop. Detta curlande. 

Nej, det här blev allt ett ryckigt osammanhängande inlägg. Funderar på att skita i nutids-Camilla och bry mig om framtids-Camilla och ge fan i vad som känns bra nu. Istället ta tag i min lördag, dra lite plugg på ångström. Det är ju inte som att jag sitter ensam i den båten. 



 

Året var 2013

Jag vet att jag redan gjort en liten, mest sportslig, återblick på 2013, men här ser ni, här kommer en till. Men den baseras endast på blogginlägg från året så jag missar nog en del!
 
Januari: Den där utmattningsdepressionen satte sina spår, jag hade mycket att bearbeta och det var svårt. Men en liten ljuspunkt var att jag plötsligt hade två synliga magrutor. Det var riktigt kul att upptäcka! Jag var på tjejkväll hos Josefin i Stockholm, vi gick ut och jag dansade i en bur. Sen åkte vi till Åre, det var jättekul utöver att en snodde min jacka med värdesaker i och inte fattade att jag fick panik. Jag såg äntligen DLK live och jag åkte längdskidor.
 
Februari: Var bjuden till ett gäng som inte är mitt och tyckte jag gjorde bort mig i och med att jag skrek ut min kunskap under På spåret. Jag såg mitt första Super Bowl och förstod charmen med amerikansk fotboll. Jag var nervös inför en natträning i Lunsen där allt sket sig, om och om igen. Jag mådde lite dåligt, det var inte bra för mig att bo själv. Jag blev med ifåån. Jag gick på bal.
 
Mars: Jag förstod att jag inte längre inkluderades i den kompisgrupp jag trodde var min. Det var fest hos Albin och Simon, föga anade jag att den där Ida skulle bli så stor del av mitt liv... Karin bodde hos mig igen lite. Vi hade påskmiddag. Jag skulle åka på läger, utan att vara arrangör.
 
April: Påskläger med Linné. Pluggade till en omtenta som jag inte skrev. Provade på vattenlöpning. Mådde dåligt igen. Var till Paris med Astrid och hälsade på Ylva, och Matilda! Sprint-SM i Gbg. Kämpade på med det mentala.
 
Maj: 10mila inklusive övernattning under stjärnorna. Matproblem. Började jobba extra på Tillämpad Mekanik (eller började jag inte där redan i april? Oklart.) Sprang mitt livs första Silva League. Slog till ett glas rödvin som for i väggen och gick sönder, med vin över hela väggen. Svenska cupen-final som spårade. Mådde dåligt igen, men fick hobby-psykologhjälp av en främling.
 
Juni: Ekebyloppet. Fettstock. Pluggade till en omtenta som jag inte skrev - igen. Taggade sönder inför Jukola. Jukola. Sprang asbra men sabbade för det lag jag sprang för i och med att jag växlade vidare med fel karta. Midsommar med Karna, innan jag for på jobb till Rikslägret. Rikslägret, kungligt men jobbigt. 
 
Juli: Influensa. Underbar weekend till Uppsala. Lärde Jenny och Signe att orientera. Fick kontrakt på Blodan. O-ringen (fy fan).
 
Augusti: Kalas hos Jenny. SM-förberedande läger i Gbg. Provade mountainbike-OL. Var världens största idiot och sprang fast jag hade ont i halsen. Straffades med sjukdom. För-firade min födelsedag. Kräftskiva på min födelsedag, fin kväll. Spikade varje kontroll på en tävling. Chocken.
 
September: Flyttade till Blodan. Sov på luftmadrass första veckan. Råkade flörta med besiktningsmannen av min gamla lägenhet. SM i Gbg.
 
Oktober: SM-fest. Kidnappades till Gävle och tokmycket mys med underbara Signe, Mattis och Jenny. 25manna. Sprang bakis på 25manna-korten.
 
November: NSM. Projektarbete. Linnégalan. Glasvegas.
 
December: UTH. Julbord. Matproblem. Posten.
 
Sammanfattning: Skönt att se att man inte hade ett så särskilt intressant liv under 2013. Jag menar, då slipper jag känna pressen för 2014. Att jag skulle göra nåt bra då liksom :)

Nyårsafton

Uppstigning klockan 7 (blev 8) och med blott en kaffe i magen började jag laga nyårslunchen. Vid 12.30 kom damerna. Astrid, tillbaks i Sverige efter utbytestermin på Nya Zeeland. Kändes som igår. 









Efter lunchmyset åkte vi hem till Jenny och gjorde oss fina. Det gick snabbt. Sen fortsatte jag och Astrid till Jakob och Tobbe för nyårsmiddag. Bjöds på trerätters och skoj. Jag spelade trummor på en salladsskål men blev utskälld för att jag tappade takten. 








Astrid blev ledsen när hennes Baileys ramlade ur glaset. 




Sen fortsatte jag och Pastan till V-dala och dansade med Emelie, som nu tillträtt som 2Q! 

Vid 03 gav jag upp, som alla vet är mina dansmoves rena styrketräningspasset så krafterna tog slut. Väl hemma gick jag lite bananas, för jag tog en dusch och lagade mat. Sen sov jag ruskigt gott. 

Årets första inlägg blir cheeeeeesy likt min nattamat

Kanske är jag bara full och sentimental. Men, bland allt skit som folk lägger upp på Facebook såg jag just att en man i min bekantskapskrets som tidigt i höstas meddelade att han och hans fru skulle skiljas, har hittat tillbaks till varandra och är ett par igen. 

Det är tamejfan det finaste jag hört sen jag konfirmerades. 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0