Kalla fötter

Jag skrev ett inlägg på den andra bloggen (som jag lär ha bloggat klart på ntu?) om att jag kände mig förväntansfull och inte alls orolig inför utbytet, men idag bokade jag till slut biljetten och plötsligt förstod jag att jag åker om en vecka.
 
Olof, min partner in crime i plugget, och jag sms:ade, och vi insåg att vi inte kommer ses innan jag åker. Strax därefter sms:ade jag med min bror och insåg att jag kommer vara ifrån honom länge. Och så rullade känslorna på så plötsligt satt jag där med ögonen fulla med gråt.
 
Men Olof har en ny partner in crime i höst i form av Anden och Jonas har sagt att han ska komma och hälsa på.
 
Och jag kommer ha det fint i mitt nya land. Men jag antar att de här känslorna bara bevisar att jag bryr mig om min familj och mina vänner. Och jag vet att det är de känslorna som stoppat mig från att söka utbyte tidigare.

Onsdagsont

Frågan är om jag sträckte mig i sömnen. Det vore ju bra otufft. 

Jag har alltså en riktigt ledsen muskel kring revbenen på höger sida. Det är möjligt (högst troligt) relaterat till jobbet, det var trots allt mardrömstisdag igår. 

Utöver det så har min vrickade fot från etapp 4 på o-ringen valt att gå från att ha känts mindre och mindre till att ömma en hel del. Segt. 

Nåväl, nu får det vara slut på denna jobbrast, posten måste fram...

Inte alls tillräckligt långt kvar till avresa

Sen det blev "klart" med boende i Trondheim (måste snart gulla till det... Trondis? Trondan?) har mitt fixande inför utbytet plötsligt hamnat i skymundan igen. Tyvärr. För om tre veckor (!!!) åker jag. Oj. Nu blev jag lite nervös här.
 
Det är en dålig ursäkt, men jobbet har faktiskt tagit det mesta av den lilla energi jag har. Jag älskar Posten, det är inte det, jag älskar mina kunder och jag har en sund hatkärlek till tisdagarnas tidningsmardröm och den tillhörande svarta trycksvärtan som täcker händer och snart även ansikte. Men när jag jobbar faller jag snabbt in i knegar-mode. Man jobbar på dagen och är ledig (som fan) på kvällen. Och gör ingen direkt nytta. Dumt.
 
Nåväl, imorgon ska jag ta tag i en del i alla fall.

Terapi

Skönt att man slapp betala massa pengar för att få förklaring av sig själv. 

Jag har rensat på vinden och hittat en massa kul, men även vad man skulle kunna kalla för en massa tråkigt. 

Bland annat läste jag en gammal uppsats jag skrivit som var så fylld med hat att jag fick lite ont i magen. Men jag förstod också att det var så jag bearbetade känslor som ung, jag skrev noveller. Fantastiska noveller. Och riktigt kassa noveller. 

Men bland de roliga sakerna jag hittade fanns spanska-stencilen jag lagt upp delar av på instagram, alla mina överambitiösa arbeten om bland annat Romarriket och teckningar jag fått av dagiskompisar. 






En trött julihelg

Ja, chansen att jag någonsin bosätter mig i Brottby när jag blir stor måste nog vara ganska liten. 

Jag saknar verkligen Uppsala! Det blev ingen tur dit i helgen, vad det verkar, det dök upp lite för många måsten i Brottan. Tråk-måsten. 

En rensning av skit på vinden (önska mig lycka till mvh samlar på saker) och packa inför O-ringen. 

Det låter inte som särskilt avancerade grejer, så hinner jag klart med den ena far jag på dygnsresa till mitt älskade Uppsala. 

Hoho hur ska jag klara av att inte bo där på ett år?

Ett rum funnet!

Det har varit tyst här ett tag. Tror jag. Ibland bloggar jag utan att jag är medveten om det.
 
Jag skickade just in ett påskrivet kontrakt för boende. Japp, det vände. Näpp, det blev inte o-kjøkken. Jag gav upp, jag vågade inte vänta på ett besked som kanske inte ens skulle komma. Från o-gruppas sida har jag blivit så fantastiskt bra bemött!
 
Nej, jag fick plötsligt från klar himmel veta att jag blivit erbjuden kontrakt på ett rum i en 7-mannakorridor i Voll studentby (10 min promenad från alla o-kjøkken), så jag tog det. Hyran var på den nivå som internationella sektionen sa att man skulle acceptera.
 
Så nu är det svarta molnet kanske bortblåst! Tänk vad fint att ha ett bo! Även om det antagligen är så att mitt rum vetter mot en byggplats under hela min boendetid, och att kontraktet är 12-månaders utan uppsägningsmöjlighet. Alltså kommer jag inte få ångra mig! Haha! FAST I NORGE!
 
Rummet är förresten på 12 kvadratmeter. Klaustrofobiskt.
 
 
 
 
 
 

Balansen mellan gott och ont

Helgen har spenderats i Uppsala och jag hade som vanligt svårt att slita mig från min underbara lägenhet. Till slut insåg jag dock att jag inte skulle gilla att jobba från 7.15 imorgon ifall jag kom hem till Brottby för sent ikväll. 

Jag såg att jag kanske skulle hinna med 6:an från Täljstenen, och kanske även hinna panta returburkarna på Hemköp på vägen. 

Jag chansade. 

Med 200 meter kvar till hållplatsen såg jag bussen komma. Men fan heller att jag skulle springa för att kanske hinna med väska på ryggen och en påse pantburkar i handen. 

Bussen stod still. Så där retsamt som den gör ibland, för att åka iväg precis när man börjat springa/kommit ända fram gåendes. 

Jag gick. När jag var i höjd med bakdelen på bussen stängdes dörrarna. Jag började småjogga. Hon öppnande dörrarna. SCORE. 

Men evig lycka existerar inte. Motgångarna lät inte vänta på sig. 

På Hemköp var det givetvis kö för att panta. Och alla hade stora påsar. Och maskinen hänger sig. Otåligt och oroligt kollar jag klockan. Om de hinner klart innan .50 hinner även jag. Kanske. 

De är klara innan .50 och jag spurtar in i butiken för att lämna mitt kvitto och köpa en dryck. Det är köer. Inser att drickan kostar 13.95 och pantkvittot är på 14. Går till snabbkassan och själservicen. Knappar in. Trycker okej. 

"Kontakta kassapersonal"

Där gick det tåget. 

Meeeeen det går fler tåg och nu sitter jag och min dricka här och vi hann träffa en kompis på perrongen. 



Fredag! Hurra!

Kunderna tycks grinigare i år än tidigare och jag hänger hellre med de ordinarie än med de andra sommarvikarierna. Är det kanske dags att låta det här vara sista sommaren? Tveksamt ändå. Känslan av ledighet är ju så fantastisk!

Jag har tagit tag i träningen igen nu, efter skadebekymmer, en liten förkylning, festande, halsfluss och besöket på akuten för bröstsmärtor och svårighet att andas djupt. 

Det betyder alltså att jag tränade både i tisdags och onsdags, och ska träna imorgon igen. Borde kanske få med löpargrejer till Uppsala så jag tränar mer än bara fotboll i helgen...

Hur som, helg nu, inleder den med att äta tacos, dricka öl och kika boll med O to the F. 



En liten ljusglimt

Min favorit på Posten frågade om jag skulle med in i matrummet på fika. ÄNTLIGEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET osv. 

Jag ser mig själv som en ganska tystlåten person, så jag trivs i sällskap med personer som låter mer. Men det är ju skillnad på folk och folk. Beskrivningen att de låter säger ju inte mycket egentligen. Man kanske kan korrigera det till att jag gärna är med personer som har saker att säga men inte på andras bekostnad eller av anledningen att de njuter så av att höra sin egen röst. 

Nåväl. Imorgon får man se om man blir tillfrågad igen. Vore ju själva fan om det var en engångsföreteelse. 

Hitta hybel

Det är så typiskt. Sen jag fick nyss om o-kjökken har jag verkligen velat bo i sånt i Trondheim, och den drömmen hindrar mig i bostadssökandet. 

Varför? Jo, jag fick inte studentrum i "första omgången", eller vad man ska säga, men hoppas på att få en reservplats. I så fall skulle saken vara biff. 

Jag tänker också att jag kanske skulle kunna flytta in i o-kjökken senare, men då kan jag inte ha ett långtidskontrakt på boende jag fixar nu. 

Svår grej. Stressen och ångesten. 

Wermland forever

I helgen åkte vi till Grums, fast lite längre, där Astrids landställe ligger. Vädret var inte optimalt för vad vi hade tänkt oss men det blev lekgolf, brännboll, båt, bastu och femkamp ändå. Och bad. Kallt. 










Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0