Jag lever.

Så som kloka människor har sagt känner man mindre om man gör mer. Jag är lat och alltså gör jag väldigt lite och tänker väldigt mycket. Och dessa tankar... De är inte att leka med. Huh!
 
Uppenbarligen har jag inte skrivit något på den här bloggen på 16 dagar utan bara slängt upp lite bilder på att jag varit på fotboll i Stockholm tillsammans med Niklas och jobbat på V-dalas vårbal samt gått på släpp efter det.
 
Det svåra med bloggandet är att jag på den här bloggen haft som princip att inte censurera eller tänka igenom vad som skrivs, hur ärligt det är eller så. På den andra bloggen  är jag däremot oftast väldigt försiktig. Mest för att den har så ofantligt många fler läsare än den här. Lite för att den ska representera ett lite mer allmänt liv som civilingejörsstudent.
 
På senare tid har jag ändå försökt att inte känna efter så himla noga hela tiden (det gör jag fortfarande) och det är väl därför det blivit ganska tomt här. För när jag vill skriva något som är lite mer opersonligt hamnar det på ergo. Så där står om Lundakarnevalen och Vårbalen och Ångströmsmästerskapen.
 
Men till hösten tippar jag att det blir mer läsvärt här, när jag är i Trondheim och faktiskt kommer vilja förmedla saker hem. Eller så får det hamna på en annan blogg.
 
 

Vårbal på V-dala











Boll







So dizzy

Efter en sketen eftermiddag behövde jag något fint så det fick bli en öl.
 
Förmiddagen var bra. Vi hade grupparbete med Eko-statistiken och vi blev mer eller mindre klara med den sista inlämningsuppgiften, nästan en vecka tidigt. Skitbra! Så jag cyklade vidare till Ångström tidigare än tänkt och glad i hågen. Sedan inluppade jag med Yolof. Yolo:t på grund av att vi wordade ekvationer och var i princip klara när hand dator hänger sig och han säger jag har inte sparat. Alls.
 

Vi hade tur och allt var kvar när datorn startades om. Trots att det stod att det skulle försvinna.
 
Sen hade jag skrivarproblem från helvetet och stress som fan och blä.
 
 
Men nu har jag packat för helgen och dricker min goda öl och blir emotionell när jag tänker på kompisarna Jonas och Josefin som ska ha bebis snart och jag längtar efter den bebisen. Synd att jag drar till Norge.

Man bloggar för lite

Jag skrev så långt på ergo-bloggen att jag inte skrivit alls här. Just nu är mitt liv statistik och riskanalys och pepp inför helgen!



Inför utbytet

Här i veckan var det möte för oss som ska på utbyte via teknat eller institutionerna och jag vet inte om jag mest blev förvirrad. Tanken var god, det är så klart smart att minska arbetsbelastningen genom att ha liksom central info så där.
 
Men sånt som klimatskillnader och utskrivna papper på kurser man läst (Trondheim har ju inte direkt ökenlandskap och nog har de skrivare i Norge?) kändes lite irrelevant.
 
Förberedelserna inför utbytet har dock stannat av lite just nu. Direkt efter jag fick nomineringsbeskedet stressade jag upp mig totalt och tänkte att allt behövde lösas omgående. Uthyrning av min lägenhet, boende i Norge, flygbiljett, bankkonton kanske, pausa mobilabonnemang, adressändra, ...
 
Men sedan lugnade jag ned mig och insåg att allt har sin tid och att saker kan göras i rätt ordning. Så jag sökte kurser, eller rättare sagt skickade in preliminärt kursförslag till NTNU, och det var väl det. Nu avvaktar jag besked från dem så jag kan börja söka bostad i Trondheim, jag drömmer om att få bo i O-kjökken i Moholt. Jag åker ju för orienteringens skull. Då vill man bo på rätt ställe.
 
Helst vill jag ha en bra checklista med saker att fixa innan jag åker, men någon sådan har jag inte sett.

Och så slutligen: 10mila! Nej jag menar damkavlen.

För så har ju 10milastyrelsen sagt. Att det finns en ungdomskavle, en damkavle och 10milakavlen. Men nog om det, debatten kan ju följas på orienterare.nu för den intresserade.
 
Vi vaknade i den sporthall vi till slut somnat i (konstigt vore väl annars). Själva insomningsprocessen underlättades av att Josefin erbjöd mig en plats på hennes dubbelluftmadrass, men försvårades av belysningen i taket. Först var det blått och kändes jäkligt Mello. Sen tändes hela hallen upp i det vanliga gula skenet. Sen blått igen. Men det var nog mörkt en del under natten.
 
 
Vi sov så där länge som man aldrig får göra när man ska på orientering och sedan lyxade jag till det med frukost på sängen. Fett.
 
 
Vi for ut till arenan och gjorde sånt man gör: Försöker följa stafetterna utan att anstränga sig för mycket. Och planera maten och sånt där. Vi gjorde några omkastningar i laget vilket ledde till att jag hamnade på sista sträckan istället för första. Inte mig emot, 1.2 km längre bara. Men jag oroade mig för benhinnorna. Jag provade sån där tejp som är magisk och den fungerade. Placebo eller inte.
 
Simon springer i mål för VÖOL i ungdomsstafetten. Han sprang sen även i vårt herrlag. Nej, 10milalag menar jag ju.
 

Mitt lopp kanske inte var det bästa, vi fick som väntat gå ut i omstarten och jag gillar inte riktigt stafetter på det sättet att det är så himla mycket folk. Nåja, det löste jag genom att ta ett katastrofvägval till 1:an. Sen skötte jag mig hyfsat, det var lite bom och trötthet som spökade men benen höll som sagt.
 
Det blev dock lite utmanade efter en timmes löpning. Då var herrkavlen igång, och de kom ikapp mig ute i skogen. Först såg jag dem som i ett tåg ett par hundra meter bort och tänkte att det var bra att de inte hade samma stråk som jag. Tyvärr hade de samma kontroll så jag fick knixa mig in i ledet och stämpla och springa lite snabbare än jag kan ett tag. Men det var lugnt.
 
Efter dusch och middag följde vi herrarnas framfart i natten, jag blev trött mycket senare än vanligt och vi höll oss uppe tills täten på långa natten växlat, då åkte vi tillbaks till sporthallen och sov lite. Jag tyckte dock inte att 2.5 h räckte så jag åkte inte med ut för att se målgången. Istället sov jag oroligt fram till 9 kanske. Sen packade vi ihop och åkte hem.
 
Vår lägerfilm för denna dag är kanske mest L-100:ig, men det var ju där jag hängde...
 
 
 

#ViFem åkte på turné: Den korta historien som är lång. Del 2

Nu fortsätter jag detta evigt långa inlägg.
 
Med sorg i hjärtat lämnade vi Degeberga och for upp till Loshult, söder om Älmhult. OK Älme arrangerade tävling och den kunde vi ju springa på vår turné!
 
Glad i hågen rusade jag iväg till 1:an, ganska enkel kontroll, och det kändes bra även till 2:an . Sedan slutade det kännas bra och istället kändes det riktigt dåligt. Benhinneproblemen hade minsann inte lagt sig på en vilodag. Dum som man är försökte jag ändå göra något bra, men det gick så fruktansvärt långsamt. I alla fall i jämförelse med de andra. Trist.
 
Sedan for vi upp till Jönköping/Huskvarna. Problemet med 1:a maj var att saker (caféer, museer och sånt vi ville ha) var stängda och nazister demonstrerade i Jönköping. Och att vårt vandrarhem inte öppnade än på 1,5 timmar. Vi åkte till köpcenter och åt middag på Ikea.
 
  
  
 
 
Väl inne på vandrarhemmet lekte vi lite.
 
 
 
 
 
Efter en natt i Huskvarna for vi vidare till Tranås och där sprang varken jag, Petra eller Josefin sprinten, på grund av skada, sjukdom och skada. Tråkigt. Men Fredrik och Jenny sprang.
 
  
 
  
 
Därifrån for vi till... 10mila!
 
 

#ViFem åkte på turné: Den korta historien som är lång. Del 1

Okej, det här inlägget blir kanske lite upprepande av Samtidigt i Skåne-inlägget nedan. Men det får vara så :(
 
Vi lämnade Uppsala och begav oss söderut. Lägret inleddes med Silva Leauge och sprint i Båstad samt långdistans på Vallåsen. Undertecknad presterade inte nämnvärt på någon av tävlingarna men njöt på något konstigt sätt av de jävliga 10,7 km på söndagen. Jag njöt inte på sprinten.
 
 
 
 
Vi bodde konstigt nog INTE i rummet som hette Vallentuna. Vi klappade hästar. Petra tappade ett sockerkar i vår chili sin carne. Småpojkarna köpte sig in på vår middag och fick diska. Jenny agerade coach med sin skadade hand. Vi tittade på söta kossor.
 
Vi lämnade boendet i Halland för att inte längre bara nästan vara i Skåne och styrde oss mot Ängelholms norra trakter, Magnarp. Där fann jag en bok som hette något så fantastiskt som "Kärlek, snus och karameller" och orkade läsa ett kapitel med följande fina stycke: 
 
 
 
När vi vaknade upp på loftet på det nya boendet var det dags att bege oss mot utflykter på vägen till Helsingborg. Det blev Kullaberg, Höganäs och Beredskapsmuseet. Det senare var stängt och jag grät lite. Sedan sprang vi sprint i Pålsjö, och jag insåg att jag sprungit sprint där för 10 år sedan. Möjligt att det var där jag fick min första lårkaka och spräckte min kompass.
 
 
När vi tyckte oss klara med Skånes västra del for vi tvärsöver till den östra. Men vi började med löptur i en nationalpark, på Söderåsen. Tyvärr blev jag här med benhinneont, förbannade sprintorientering! Vi åkte via Höör och försökte besöka släktingar till flickorna Bengtsson. De var inte hemma. Vi fortsatte till Kivik innan vi var framme i Degeberga och lyxlivet. Farbror och faster Bengtsson tog hand om oss så väl att jag nästan skämdes och allt var så fint.
 
 
Sedan blev det Valborg, den dag jag bävat för. Att inte fira Valborg i Uppsala som uppsalastudent är så oortodoxt och jag har liksom redan flytt så många gånger tidigare... Nåja. Vi åkte till Åhus och hade det gött. Jag gick förmiddagspasset i skogen och var produktions-, regi- och kameraassistent åt Josefin under eftermiddagspasset.
 
 

Samtidigt i en bil

Nu närmar sig det här lägret sitt slut. #ViFem har splittrats till att bara vara vi fyra tjejer och bilen bytts ut mot en annan bil. 

Jag är sugen på att skriva nåt längre men inte nu. Man är lite 10mila-bakis, som bekant. 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0