En trött julihelg

Ja, chansen att jag någonsin bosätter mig i Brottby när jag blir stor måste nog vara ganska liten. 

Jag saknar verkligen Uppsala! Det blev ingen tur dit i helgen, vad det verkar, det dök upp lite för många måsten i Brottan. Tråk-måsten. 

En rensning av skit på vinden (önska mig lycka till mvh samlar på saker) och packa inför O-ringen. 

Det låter inte som särskilt avancerade grejer, så hinner jag klart med den ena far jag på dygnsresa till mitt älskade Uppsala. 

Hoho hur ska jag klara av att inte bo där på ett år?

Balansen mellan gott och ont

Helgen har spenderats i Uppsala och jag hade som vanligt svårt att slita mig från min underbara lägenhet. Till slut insåg jag dock att jag inte skulle gilla att jobba från 7.15 imorgon ifall jag kom hem till Brottby för sent ikväll. 

Jag såg att jag kanske skulle hinna med 6:an från Täljstenen, och kanske även hinna panta returburkarna på Hemköp på vägen. 

Jag chansade. 

Med 200 meter kvar till hållplatsen såg jag bussen komma. Men fan heller att jag skulle springa för att kanske hinna med väska på ryggen och en påse pantburkar i handen. 

Bussen stod still. Så där retsamt som den gör ibland, för att åka iväg precis när man börjat springa/kommit ända fram gåendes. 

Jag gick. När jag var i höjd med bakdelen på bussen stängdes dörrarna. Jag började småjogga. Hon öppnande dörrarna. SCORE. 

Men evig lycka existerar inte. Motgångarna lät inte vänta på sig. 

På Hemköp var det givetvis kö för att panta. Och alla hade stora påsar. Och maskinen hänger sig. Otåligt och oroligt kollar jag klockan. Om de hinner klart innan .50 hinner även jag. Kanske. 

De är klara innan .50 och jag spurtar in i butiken för att lämna mitt kvitto och köpa en dryck. Det är köer. Inser att drickan kostar 13.95 och pantkvittot är på 14. Går till snabbkassan och själservicen. Knappar in. Trycker okej. 

"Kontakta kassapersonal"

Där gick det tåget. 

Meeeeen det går fler tåg och nu sitter jag och min dricka här och vi hann träffa en kompis på perrongen. 



Fredag! Hurra!

Kunderna tycks grinigare i år än tidigare och jag hänger hellre med de ordinarie än med de andra sommarvikarierna. Är det kanske dags att låta det här vara sista sommaren? Tveksamt ändå. Känslan av ledighet är ju så fantastisk!

Jag har tagit tag i träningen igen nu, efter skadebekymmer, en liten förkylning, festande, halsfluss och besöket på akuten för bröstsmärtor och svårighet att andas djupt. 

Det betyder alltså att jag tränade både i tisdags och onsdags, och ska träna imorgon igen. Borde kanske få med löpargrejer till Uppsala så jag tränar mer än bara fotboll i helgen...

Hur som, helg nu, inleder den med att äta tacos, dricka öl och kika boll med O to the F. 



Wermland forever

I helgen åkte vi till Grums, fast lite längre, där Astrids landställe ligger. Vädret var inte optimalt för vad vi hade tänkt oss men det blev lekgolf, brännboll, båt, bastu och femkamp ändå. Och bad. Kallt. 










Ingen mjukstart på Posten

Det jobbiga med första veckan är att det är så många faktorer som gör att det blir långa dagar. Min egen ringrostighet är en faktor. En annan är att volymen inte hunnit gå ned till sommarmängd än. En tredje är, något uppenbart, att måndagar och tisdagar i sig alltid är veckans tuffaste dagar. 

Men istället för att tänka på hur fruktansvärt trött jag är av mina långa dagar (9,5 h igår, 10 h idag) försöker jag tänka på alla stålar jag drar in. Kan vara bra att ha med tanke på Norge. 


Första jobbdagen på Posten

Inför den här sommarens vikariat på Posten ställde jag mig frågande till den övningsdag jag skulle få. 

När man börjar får man vanligen en veckas upplärning, det är ju rimligt. Men att jag, inför min FEMTE sommar på Posten Åkersberga, femte sommaren på  -38, fjärde sommaren på -35, skulle behöva en övningsdag verkade lite mer så här: http://youtu.be/t4S6WPE96WE

Men skämt åsido, jag uppskattar vänligheten. Dock blev det inte så utan jag fick jobba själv 7.15-10.30, sedan taktiksnacka med bästaste B som jag vickar för i en och en halv timme. 

Och sen... Köra ny bil. 

När man är brevis och ska snirkla sig millimetrar mellan buskage, barn och andra bilar för att nå fram med posten till lådan, är det viktigt att man känner sin bil. Och jag och min Renault Kangoo, vi kände verkligen varandra. 

Men jag tror hen är skrotad nu. Sorgligt. 

Istället körde jag en sprillans ny Fiat. Automatväxellådan var annorlunda och en del andra saker också, men det löste sig. Vi kan nog bli vänner :)

Precis som det brukar vara mina första dagar för året på Posten blev det en lång dag, 7.15-18 om man räknar med lunchen på 45 min. Och då gjorde jag inte ens några eftersändningar. 

Men nu är jag ledig! Börjar ju först på riktigt på måndag :) 

Funderar dock på att optimera rundan på nåt vis. Kanske programmera ihop nåt i Matlab...

Igen koll på dagarna nu

Knasig vecka det här. 

I måndags kom jag hem från Finland, och nästan all min vakna tid spenderades på akuten. 

I tisdags försökte jag packa inför hela sommaren och skaffa uthyrningstillstånd. Sedan åkte jag till brottby, och på Norrtäljebussen kändis-spottade jag en SVT-meteorolog (inte Nils :( ). 

Idag jobbade jag 7.15-17.15 utan lunch på Posten. Standard första dagen. Sedan hämtade jag bil hos Kekkes päron och körde till Uppsala. 

Och här är jag nu. Det kändes, när jag började skriva, som att det hunnit bli något av den här veckan men det är ju bara onsdag! 

Lagledare på Jukola

Så, som sagt, jag sprang inte sträcka fem i vårt lag i herrkavlen så som det var tänkt, utan blev istället lagledare. Jag fick äran att uppskatta tiderna på våra löpare, och t.o.m. sträcka tre låg tiderna inom den godkända felmarginalen! Men sen sket det sig, eftersom tiderna var något optimistiskt satta. 

Min plan var att sova oregelbundet under de tre första sträckorna och via internet notera tiderna på mina löpare, och sedan vara uppe från ca kl 03 till målgång. All tråktid skulle försvinna i och med att eliten och vännerna i Linné inte var i fas med vårt lag, så att det hela tiden skulle vara intressant. Men kylan i tältet och det utmärkta speakerljudet, samt att Linné försvann tidigt, fick mig att ändra mitt beslut. 

VÖOL kom 257a, med beröm godkänt med tanke på sammansättningen! 

Sen var det båt hem. 









Hjärtat.

Onsdag, kväll. Tränar med Jenny på Blåsen, det tredje och sista passet på mitt månadskort. Inte min bästa investering. Den ömmande känslan i bröstkorgen blev lite påtagligare och ja, kanske borde jag kolla upp den. 

Torsdag, förmiddag. Kilar iväg till vårdcentralen för att kolla upp. Jag undersöks med EKG och får rådet att inte försöka träna för hårt så tidigt efter halsflussen (fast så hårt hade jag väl inte tränat?) och ta Ipren mot det onda. 

Torsdag, eftermiddag. Tar piller men det är som att det gör ondare då? Skumt. Även märkligt att det gör ont oftare nu än innan. 

Fredag, eftermiddag. Efter tentan kommer jag hem med obehagligt ont i bröstkorgen. Mitt i jukola-packandet ringer jag 1177 för att höra vad jag ska göra och varför det inte funkar med Ipren. Sköterskan jag får prata med ringer min vårdcentral som påstår att jag inte varit där. Skumt. Sköterskan på 1177 säger att jag ska åka till akuten och kolla hjärtat. Och att personen som undersökte mig på vårdcentralen egentligen riskerat sin legitimation som inte rått mig det dagen innan. Jag säger att jag ska till Finland om en timme. Sköterskan säger att han inte kan tvinga mig men att jag borde åka till akuten. 

Förvirrat åker jag ändå till Jukola. Fast jag vågar inte springa och jag har ont. 

Måndag, eftermiddag. Ringer till 1177 för att få nya råd. Det onda är i princip borta, ska jag fortfarande åka till akuten? Får höra att jag ska fråga min vårdcentral. Så jag ringer dit och plötsligt är jag bekant och ihågkommen. Märkligt. Men sköterskan jag pratar med säger åt mig på skarpen att åka till akuten och testa mig. Så jag gör det. 

Efter fem timmar i väntrummet får jag träffa en läkare som lyssnar på hjärtat och trycker lite på mig. Sedan tar en sköterska blodprov och blodtryck och EKG på mig och sedan får jag vänta två timmar till innan läkaren kommer tillbaks och säger att det inte hittats något tok på mig så förmodligen var det hela muskulärt eller ett virus som satte sig på hjärtat. 

Poängen är dock att jag är sjukt osmart som inte åkte till akuten i fredags när jag hade så ont, utan istället åkte till Finland och led. 

Inför Jukola

När tentan i elkraftteknik är skriven och jag släpps ut från inlåsningen har jag tre timmar på mig innan det avgår en bil med mig i från Ekonomikum. I år slumpade det sig åter att fina Emilia och hennes mor åker samma båt som alla orienterare till Finland.
 
Inlåsningen då? Jo, den är en del av mina Jukola-förberedelser. För att överhuvudtaget kunna åka på Jukola i år var jag tvungen att flytta på en tenta. Jättekonstig grej och jag är så himla tacksam att det gick att lösa. I och för sig har vi inte sett att det är löst ännu... Men i alla fall, tentan startar egentligen kl 14, men jag får skriva den kl 8. Sen måste jag sitta kvar, trots att jag är klar, till kl 13 då tentamenstiden går ut, och ytterligare 1.5 h så att de som skriver den verkliga tiden hinner börja skriva och den tillåtna komma-sent-tiden hinner gå ut.
 
Övriga Jukola-förberedelser har, kan jag erkänna, varit obefintliga. Sen Skånelägret över Valborg, mer än en månad sedan, har jag inte tränat vettigt utan mest varit sjuk. Antalet träningspass går kanske inte ens att sprida ut på två händer.
 
Följande lagordning är tänkt:
1. Freddan
2. Giding
3. JP
4. Eric
5. JAG!
6. Chrille
7. JE
 
Så himla spännande att springa herrkavlen! Och spännande att springa ungefär kl 4.30 på morgonen...
 
Det är oklart huruvida den kontroversiella leken NMK kommer köras, men badkläderna ska i alla fall packas.
 
 

Fika hos världens finaste Jossan och Jonas!

Om ungefär en månad, beroende på vad bebisen själv känner för, blir jag farkompis och morkompis, när Josefin och Jonas blir föräldrar. Men innan dess flyttar de till Åland ett tag och därför ordnade de med fika hos sig i Sumpan. 

Mycket gott och mycket trevligt! Jag längtar efter den lilla bebisen nu!!




Man var tokig som liten och man är tokig idag

När jag var nästan 6 år åkte vi till fjällen på sommaren för att vandra och sånt. Nån dag på fjället skulle jag bada i en göl, så då sprang jag bort 100 meter till en buske för att byta om. Eller ja. Byta om och byta om. Jag hade inte några badkläder så skulle ju ändå näcka. Sen sprang jag naken de hundra metrarna och badade. 

Logiskt. 


Söndagsångesten

Ni vet den där känslan när man inte tränat på ungefär en månad? 

Eller snarare, när man inser det. Den känslan. 

Efter 10mila och Skånelägret var jag ganska sliten och lätt förkyld. Helgen efter det fyllde Jenny år och jag spontanspelade en fotbollsturnering som gav mig träningsvärk från helvetet. 

Det blev Lundakarneval och småsjukdomen hängde i. Och nu halsfluss. 

Jukola om två veckor. Mitt gymkort, månadskort, som jag använt en gång går ut om två veckor. 500 kr i sjön du!

Jag lever.

Så som kloka människor har sagt känner man mindre om man gör mer. Jag är lat och alltså gör jag väldigt lite och tänker väldigt mycket. Och dessa tankar... De är inte att leka med. Huh!
 
Uppenbarligen har jag inte skrivit något på den här bloggen på 16 dagar utan bara slängt upp lite bilder på att jag varit på fotboll i Stockholm tillsammans med Niklas och jobbat på V-dalas vårbal samt gått på släpp efter det.
 
Det svåra med bloggandet är att jag på den här bloggen haft som princip att inte censurera eller tänka igenom vad som skrivs, hur ärligt det är eller så. På den andra bloggen  är jag däremot oftast väldigt försiktig. Mest för att den har så ofantligt många fler läsare än den här. Lite för att den ska representera ett lite mer allmänt liv som civilingejörsstudent.
 
På senare tid har jag ändå försökt att inte känna efter så himla noga hela tiden (det gör jag fortfarande) och det är väl därför det blivit ganska tomt här. För när jag vill skriva något som är lite mer opersonligt hamnar det på ergo. Så där står om Lundakarnevalen och Vårbalen och Ångströmsmästerskapen.
 
Men till hösten tippar jag att det blir mer läsvärt här, när jag är i Trondheim och faktiskt kommer vilja förmedla saker hem. Eller så får det hamna på en annan blogg.
 
 

Vårbal på V-dala











Boll







So dizzy

Efter en sketen eftermiddag behövde jag något fint så det fick bli en öl.
 
Förmiddagen var bra. Vi hade grupparbete med Eko-statistiken och vi blev mer eller mindre klara med den sista inlämningsuppgiften, nästan en vecka tidigt. Skitbra! Så jag cyklade vidare till Ångström tidigare än tänkt och glad i hågen. Sedan inluppade jag med Yolof. Yolo:t på grund av att vi wordade ekvationer och var i princip klara när hand dator hänger sig och han säger jag har inte sparat. Alls.
 

Vi hade tur och allt var kvar när datorn startades om. Trots att det stod att det skulle försvinna.
 
Sen hade jag skrivarproblem från helvetet och stress som fan och blä.
 
 
Men nu har jag packat för helgen och dricker min goda öl och blir emotionell när jag tänker på kompisarna Jonas och Josefin som ska ha bebis snart och jag längtar efter den bebisen. Synd att jag drar till Norge.

Man bloggar för lite

Jag skrev så långt på ergo-bloggen att jag inte skrivit alls här. Just nu är mitt liv statistik och riskanalys och pepp inför helgen!



Och så slutligen: 10mila! Nej jag menar damkavlen.

För så har ju 10milastyrelsen sagt. Att det finns en ungdomskavle, en damkavle och 10milakavlen. Men nog om det, debatten kan ju följas på orienterare.nu för den intresserade.
 
Vi vaknade i den sporthall vi till slut somnat i (konstigt vore väl annars). Själva insomningsprocessen underlättades av att Josefin erbjöd mig en plats på hennes dubbelluftmadrass, men försvårades av belysningen i taket. Först var det blått och kändes jäkligt Mello. Sen tändes hela hallen upp i det vanliga gula skenet. Sen blått igen. Men det var nog mörkt en del under natten.
 
 
Vi sov så där länge som man aldrig får göra när man ska på orientering och sedan lyxade jag till det med frukost på sängen. Fett.
 
 
Vi for ut till arenan och gjorde sånt man gör: Försöker följa stafetterna utan att anstränga sig för mycket. Och planera maten och sånt där. Vi gjorde några omkastningar i laget vilket ledde till att jag hamnade på sista sträckan istället för första. Inte mig emot, 1.2 km längre bara. Men jag oroade mig för benhinnorna. Jag provade sån där tejp som är magisk och den fungerade. Placebo eller inte.
 
Simon springer i mål för VÖOL i ungdomsstafetten. Han sprang sen även i vårt herrlag. Nej, 10milalag menar jag ju.
 

Mitt lopp kanske inte var det bästa, vi fick som väntat gå ut i omstarten och jag gillar inte riktigt stafetter på det sättet att det är så himla mycket folk. Nåja, det löste jag genom att ta ett katastrofvägval till 1:an. Sen skötte jag mig hyfsat, det var lite bom och trötthet som spökade men benen höll som sagt.
 
Det blev dock lite utmanade efter en timmes löpning. Då var herrkavlen igång, och de kom ikapp mig ute i skogen. Först såg jag dem som i ett tåg ett par hundra meter bort och tänkte att det var bra att de inte hade samma stråk som jag. Tyvärr hade de samma kontroll så jag fick knixa mig in i ledet och stämpla och springa lite snabbare än jag kan ett tag. Men det var lugnt.
 
Efter dusch och middag följde vi herrarnas framfart i natten, jag blev trött mycket senare än vanligt och vi höll oss uppe tills täten på långa natten växlat, då åkte vi tillbaks till sporthallen och sov lite. Jag tyckte dock inte att 2.5 h räckte så jag åkte inte med ut för att se målgången. Istället sov jag oroligt fram till 9 kanske. Sen packade vi ihop och åkte hem.
 
Vår lägerfilm för denna dag är kanske mest L-100:ig, men det var ju där jag hängde...
 
 
 

#ViFem åkte på turné: Den korta historien som är lång. Del 2

Nu fortsätter jag detta evigt långa inlägg.
 
Med sorg i hjärtat lämnade vi Degeberga och for upp till Loshult, söder om Älmhult. OK Älme arrangerade tävling och den kunde vi ju springa på vår turné!
 
Glad i hågen rusade jag iväg till 1:an, ganska enkel kontroll, och det kändes bra även till 2:an . Sedan slutade det kännas bra och istället kändes det riktigt dåligt. Benhinneproblemen hade minsann inte lagt sig på en vilodag. Dum som man är försökte jag ändå göra något bra, men det gick så fruktansvärt långsamt. I alla fall i jämförelse med de andra. Trist.
 
Sedan for vi upp till Jönköping/Huskvarna. Problemet med 1:a maj var att saker (caféer, museer och sånt vi ville ha) var stängda och nazister demonstrerade i Jönköping. Och att vårt vandrarhem inte öppnade än på 1,5 timmar. Vi åkte till köpcenter och åt middag på Ikea.
 
  
  
 
 
Väl inne på vandrarhemmet lekte vi lite.
 
 
 
 
 
Efter en natt i Huskvarna for vi vidare till Tranås och där sprang varken jag, Petra eller Josefin sprinten, på grund av skada, sjukdom och skada. Tråkigt. Men Fredrik och Jenny sprang.
 
  
 
  
 
Därifrån for vi till... 10mila!
 
 

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0