Dag 2 i Trondheim

Socialt!
 
När jag skulle diska min frukosttallrik (hittade ett skåp där man ologiskt förvarar diverse, inklusive tallrikar och bestick, krisen över, men jag får allt ta och köpa eget en vacker dag på loppis också), mötte jag en grannes mamma och lillasyster i köket. Hon pratade på och var trevlig men jag förstod hälften kanske. Men huvudsaken var att det var glatt tänker jag.
 
Senare, när jag kom tillbaks från affären där jag köpte kaffe, mötte jag en granne (jippie!), han hetter Tor-Erik, och höll på att montera möbler i sitt rum. Han bor tvärsöver i korridoren. Vi mötte även mammans son, som kanske hetter Sander. Jag vet inte. De beklagade sig över att det inte fanns diskmaskin. Jag misstänker att det här är första gången de bor själva.
 
Mamma Camilla at your service! Fast nej. Det är nog en roll jag inte vill ta.

Värre än Flogsta höghus?!

Jag misstänker att det inte är så många som har flyttat in i min korridor ännu, för det är väldigt dött. Jag träffade på två stycken, men de ville inte ens hälsa med handskakning utan sa bara hej (knappt) och smet in på ett rum.
 
Detta hände alltså när jag hade vågat mig ut i köket för att se om det verkligen var så illa som det stått (att ingen köksutrustning fanns gemensam) eller om det kunde vara så bra som Sondre (han som skjutsade mig från flygplatsen) sa, att de alltid finns gemensamt.
 
Tyvärr hade Sondre fel.
 
En annan som hade fel, det var jag. Jag trodde att Coop Mega översattes till Coop Forum. Fel fel fel. Det var en liten matbutik bara. Attans.
 
Därför får jag allt sätta mig på bussen imorgon och åka till Ikea. För det känns svårt att åka iväg på måfå någonstans och hitta en loppis som har porslin...
 
Men, jag vågade mig på att låna någons sked iaf, så att jag kan få i mig lite yoghurt. Middag...

Framme i Trondheim!

Ja men då var jag framme då! Just nu sitter jag i min nyinköpta säng med ny kudde och nytt täcke och försöker få i mig min medhavda macka. Det är svårt. Inför den här resan och starten på utbytesåret i Trondheim har jag varit lika nervös som jag var inför att börja gymnasiet, fast kanske mer. Alltså: Jag har spytt. Och har svårt att få i mig någon mat alls.
 
Därmed är jag inte i skick att upptäcka staden, vilket jag blivit rekommenderad via snapchat att göra. Jag har inte heller försökt träffa mina korridorare ännu. Måste få i mig mackan och ta en power nap först. Jag har inte ens spanat in köket och huruvida det är sant att jag måste köpa all önskad köksutrustning.
 
Det jag måste undvika är dock att bli toalettnödig inom för snar framtid, för toalettpapper bjöd inte den som flyttat ut på. Elakt.
 
Jag har redan hunnit vara på Ikea, men det var min skjuts som ville dit och köpa skruv så jag stressade bara igenom och köpte täcke och kudde, det var lite svårt att veta vad mer jag önskade redan innan jag sett mitt rum.
 
Eftersom jag är som jag är ropar en röst inom mig redan "När får jag åka hem?!", men jag tycker att det här är ungefär lika jobbigt som när jag flyttade till Uppsala och där ordnade det ju minst sagt upp sig. Så jag chillar lite.
 
Här är en stressad bild från Ikea:
 


Tårar

De senaste dagarna har det blivit många tårar. 

Jag anade på förhand att jag skulle gråta en del över att lämna Uppsala och alla vänner, och att lämna Sverige och min familj. 

Jag anade INTE att jag skulle gråta av smärta mellan revbenen i en muskelsträckning som bara förvärras och igår sprack till så illa att det krampaktigt började pulsera okontrollerat och jag blev rådd av 1177 att åka till akuten. 

Utan något egentligt hopp skrev jag på NTNUIs maillista att jag sökte skjuts från flygplatsen på lördag för att överhuvudtaget kunna transportera mina väskor. Men idag kom glädjegråten för en kille har skrivit att han kan hämta mig. 

Kalla fötter

Jag skrev ett inlägg på den andra bloggen (som jag lär ha bloggat klart på ntu?) om att jag kände mig förväntansfull och inte alls orolig inför utbytet, men idag bokade jag till slut biljetten och plötsligt förstod jag att jag åker om en vecka.
 
Olof, min partner in crime i plugget, och jag sms:ade, och vi insåg att vi inte kommer ses innan jag åker. Strax därefter sms:ade jag med min bror och insåg att jag kommer vara ifrån honom länge. Och så rullade känslorna på så plötsligt satt jag där med ögonen fulla med gråt.
 
Men Olof har en ny partner in crime i höst i form av Anden och Jonas har sagt att han ska komma och hälsa på.
 
Och jag kommer ha det fint i mitt nya land. Men jag antar att de här känslorna bara bevisar att jag bryr mig om min familj och mina vänner. Och jag vet att det är de känslorna som stoppat mig från att söka utbyte tidigare.

Inte alls tillräckligt långt kvar till avresa

Sen det blev "klart" med boende i Trondheim (måste snart gulla till det... Trondis? Trondan?) har mitt fixande inför utbytet plötsligt hamnat i skymundan igen. Tyvärr. För om tre veckor (!!!) åker jag. Oj. Nu blev jag lite nervös här.
 
Det är en dålig ursäkt, men jobbet har faktiskt tagit det mesta av den lilla energi jag har. Jag älskar Posten, det är inte det, jag älskar mina kunder och jag har en sund hatkärlek till tisdagarnas tidningsmardröm och den tillhörande svarta trycksvärtan som täcker händer och snart även ansikte. Men när jag jobbar faller jag snabbt in i knegar-mode. Man jobbar på dagen och är ledig (som fan) på kvällen. Och gör ingen direkt nytta. Dumt.
 
Nåväl, imorgon ska jag ta tag i en del i alla fall.

Ett rum funnet!

Det har varit tyst här ett tag. Tror jag. Ibland bloggar jag utan att jag är medveten om det.
 
Jag skickade just in ett påskrivet kontrakt för boende. Japp, det vände. Näpp, det blev inte o-kjøkken. Jag gav upp, jag vågade inte vänta på ett besked som kanske inte ens skulle komma. Från o-gruppas sida har jag blivit så fantastiskt bra bemött!
 
Nej, jag fick plötsligt från klar himmel veta att jag blivit erbjuden kontrakt på ett rum i en 7-mannakorridor i Voll studentby (10 min promenad från alla o-kjøkken), så jag tog det. Hyran var på den nivå som internationella sektionen sa att man skulle acceptera.
 
Så nu är det svarta molnet kanske bortblåst! Tänk vad fint att ha ett bo! Även om det antagligen är så att mitt rum vetter mot en byggplats under hela min boendetid, och att kontraktet är 12-månaders utan uppsägningsmöjlighet. Alltså kommer jag inte få ångra mig! Haha! FAST I NORGE!
 
Rummet är förresten på 12 kvadratmeter. Klaustrofobiskt.
 
 
 
 
 
 

Hitta hybel

Det är så typiskt. Sen jag fick nyss om o-kjökken har jag verkligen velat bo i sånt i Trondheim, och den drömmen hindrar mig i bostadssökandet. 

Varför? Jo, jag fick inte studentrum i "första omgången", eller vad man ska säga, men hoppas på att få en reservplats. I så fall skulle saken vara biff. 

Jag tänker också att jag kanske skulle kunna flytta in i o-kjökken senare, men då kan jag inte ha ett långtidskontrakt på boende jag fixar nu. 

Svår grej. Stressen och ångesten. 

Det här med boende

Det är lite knepigt att försöka tentaplugga samtidigt som jag ska stressa upp mig över boende-situationen...
 
Här hemma har jag hittat ett trevligt finskt utbytesstundetpar som ska hyra min lägenhet medan jag är borta, men eftersom vi inte kommer ses innan så blir det lite knepigt med alla papper som ska fixas... Jag har inte så mycket rutin på det där.
 
Värre är det med boendet i Trondheim. I början verkade det i princip som boende var garanterat för utbytesstudenter, men när man läste lite noggrannare visade det sig att det var för bytisar från andra ställen än Europa...
 
Jag vill ju bo i Moholt, i ett så kallat o-kjökken, eftersom det är där orienteringscentrum ligger i Trondheim och det är ju därför jag åker dit. Och nu är det så nära men ändå så långt bort, o-gruppa har rum för mig men man måste gå via studentboendeorganisationen och den får jag inte kontakta för internationella sektionen vid NTNU... Så jag är ett litet, litet ja ifrån internationella ifrån att ha kirrat drömboendet.
 
Samtidigt är jag ett stort, stort nej ifrån att den drömmen krossas och jag hamnar på andra sidan stan i nåt alldeles för dyrt mardrömsboende.

Inför utbytet

Här i veckan var det möte för oss som ska på utbyte via teknat eller institutionerna och jag vet inte om jag mest blev förvirrad. Tanken var god, det är så klart smart att minska arbetsbelastningen genom att ha liksom central info så där.
 
Men sånt som klimatskillnader och utskrivna papper på kurser man läst (Trondheim har ju inte direkt ökenlandskap och nog har de skrivare i Norge?) kändes lite irrelevant.
 
Förberedelserna inför utbytet har dock stannat av lite just nu. Direkt efter jag fick nomineringsbeskedet stressade jag upp mig totalt och tänkte att allt behövde lösas omgående. Uthyrning av min lägenhet, boende i Norge, flygbiljett, bankkonton kanske, pausa mobilabonnemang, adressändra, ...
 
Men sedan lugnade jag ned mig och insåg att allt har sin tid och att saker kan göras i rätt ordning. Så jag sökte kurser, eller rättare sagt skickade in preliminärt kursförslag till NTNU, och det var väl det. Nu avvaktar jag besked från dem så jag kan börja söka bostad i Trondheim, jag drömmer om att få bo i O-kjökken i Moholt. Jag åker ju för orienteringens skull. Då vill man bo på rätt ställe.
 
Helst vill jag ha en bra checklista med saker att fixa innan jag åker, men någon sådan har jag inte sett.

Det är okej.

"Om jag inte har ord för mina tankar och känslor får jag uttrycka det jag har ord för."

RSS 2.0